Nils Karlsson säger att frågan om EU-migranterna är den svåraste han upplevt som politiker. Jag instämmer, även om mycket är och varit krångligt i min politiska karriär eller "karriär". Varje gång jag cyklar förbi lägret nere vid korset Nobelvägen/Insustrigatan tänker jag: vad fan ska vi göra?
För andra är det lättare.
Vi har högerfolket som bara: ut med dom jävlarna. Äganderätten är helig och hur skulle det se ut om alla började campa på smutsiga industritomter. Låt Rumänien sköta sina sociala problem.
Och så tvärs över på den andra sidan står vänsterfolket som fan inte har någon lust att prioritera i budgeten: alla människor har alltid rätt att få alla sina önskningar tillgodosedda. "Vi kräver", som det heter.
Men verkligheten är att vi varken kan upprätthålla förbud mot camping överallt ens om vi ville, eftersom de här människorna finns och är här och verkligheten är att det skulle kosta miljoner och åter miljoner att ge alla EU-migranter bostad och pengar i de tre månader som de får vistas här om de inte får anställning. Det bästa vi kan erbjuda är halvmesyrer, det är lika bra att medge det. Det är bostadsbrist grande även för folk som har jobb och som avser att stanna här. Rätten att EU-migrera bygger i grunden på att du själv fixar det för dig, men å andra sidan, när folk är här låter vi dem inte frysa ihjäl.
Den svåraste frågan av alla just nu. Please, alla, förenkla inte. Ingen vinner på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar