Idag springer jag runt runt i Pildammsparken. Det är redan ett halvår sedan jag sprang längs stranden i Tel Aviv i morgonen som redan vid soluppgång var värme och smekande vind från havet. Nu är det iskallt regn och ytterst få tappra löpare och hundpromenerande tanter och barnvagnsförare. Inga lurar passar längre till min telefon, så jag får bära tankar i huvudet istället för poddar eller musik. Det är väl okej, ändå. Min löpning har gått ner i frekvens, det har varit resor till USA och Hong Kong, dåligt väder och alla andra tänkbara dåliga ursäkter. Men i löpningen är blir jag fri och saker klarnar och varje smäll som fötterna tar mot parkens grus, gräs eller asfalt blir till kondition och hälsa i hela min kropp. Och andningen fungerar, pacemakern tickar när den måste, som min egen väktare mot döden. Löpning och gnäll sa min dåvarande (inte så värst) anonyma kritiker att min blogg bestod av. Nån sak till som jag redan glömt var det också. Det var under en dramatisk tid. Jag kände behov av att häva ur mig saker, att fria mitt sinne från slagg. Veva mot dem som skadade mig, så som jag vevar mot dem som står för ofrihet och orätt. Det är min uppgift att förändra världen och vi som aldrig hade valet att bli normala kan lika gärna dra saker till sin spets, vi som ändå aldrig fattar när vi gör bort oss kan lika gärna ta ut svängarna. Men löpningen ger mig lugnet tillbaka, det botar rastlösheten en smula. Även om jag föredrar den.där smekande vinden från havet framför vattenpölar och blött grus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar