Sara gick ur partiet

Sara mailade till partikansliet och begärde utträde. Hon kände att hon inte hade någon plats i de gröna. Den utlösande faktorn för hennes del är att hon trots år av juridisk handläggning och arbete i en statlig myndighet inte ens blev föreslagen som nämndeman. Inte heller närvaro på medlemsmöten hjälpte. Bland de som däremot föreslogs fanns däremot åtskilliga som ingen tidigare hört namnet på, än mindre sett på någon medlemsmöte. Självklart kan inte alla bli föreslagna till allt de önskar, men det finns kanske skäl att ta hand om och engagera medlemmar som troget betalar sina medlemsavgifter, även om de heter Törnblad i efternamn (Jodå, hon fick frågan av valberedningen om vi var släkt och det var troligen INTE meriterande). Det är de som bygger basen i alla rörelser.
Ett uppdrag som Sara kunde ha fått och gjort nytta i är den där kulturgruppen som i veckan leverade ett synnerligen korkat och förvirrat förslag som partiledningen närmast omgående fick pressmeddela bort. Sara ler när jag säger det. Det hade passat henne bra. Hon läser fler böcker än någon jag känner, hon går på bio och teater och ägnar sig även åt fulkultur som TV och gammal trallpunk. Ja, ni vet. En av de kvinnor som bär upp kulturlivet. Det är troligen intressantare att få veta vad de som betalar för kulturen tycker än de som lever på kulturbidrag. Men den malmöbo som ingick i gruppen var inte Sara eller någon annan medlem och kulturkonsumentent utan Behrang Miri. Mannen som för en bredare allmänhet mest är känd för att vilja censurera Tintin och för att ha deltagit i mellon två gånger. Här i stan är han lika känd för att delta i nära nog alla tänkbara demonstrationer. Han syns mycket. Inget fel i det, men det är heller inte meriterande i sig. Och varför i hela friden ska random mediavänsterkändis skriva program åt oss?
Vi är fortfarande ett parti som är ganska smalt och exkluderande. Vi skryter om våra företrädares höga poäng på högskoleprovet och dyrkar pk-kändisar och ungdom, men det uthålliga samhälle vi förespråkar präglar inte vår rörelse, om det ens är någon rörelse. Arbetarklassen talar vi inte så mycket om, för många av oss vet inte ens att den finns. Kanske borde även jag ta min energi någon annanstans. Tyvärr har jag kvar min tro på ett radikalt parti utanför socialismens bojor och en övertygelse om att jag gör en skillnad. Synd att så många andra som kunde vara en del i det jobbet inte välkomnas in i den gröna värmen.