Jag jobbar i en verksamhet där män är en bristvara. Nu kan man för all del säga att hela min yrkesgrupp är en bristvara, eftersom jobben närmast växer på träd i förskolan och lägger man samman de två så borde en satsning på att locka män till verksamheten vara långt framme i den politiska pipelinen. Men så är det inte. I den här stan blir det smått komiskt att den nästan är omöjligt att hitta vikarier samtidigt som det dräller av undersysselsatta snubbar i gathörn och på fik. Om vi ska sätta verkstad bkom talet om normkritik och rent av bry oss om läroplanens mål om att fostra bort från traditionella könsroller, så kanske en tanke skulle riktas mot at blanda män och barn. Men livet som man i förskolan kan inte bara vara som en bal på slottet, utan också en prövning. Det blir liksom både för mycket och för lite samtidigt. Och man är aldrig säger aldrig anonym. Det man gör blåses upp och ut ur proportion, både gott och ont. Man gör (som jag skrivit om tidigare) traditionella manliga saker med barnen, för att de inte görs annars och man försöker vara snäll och pyssla, även om man varken ser nån större mening eller mål med det, eftersom man själv aldrig kom hem med något rosa hjärta i sin avlägsna barndom. Och på den andra sidan av banan möts man av häpnad om man inte blir fackombud eller IT-ansvarig. Man är alltså för mycket eller för lite snubbe. Ibland samtidigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar