Malmö Live är vräkigt och finkulturellt och passar inte för rockmusik, varken ljudmässigt eller på något annat sätt. Det är ingen plats för skinnjackor och kepsar, ingen plats för Levi's 501 och slitna lila skor från LA. Därför blir det som det blir, åtminstone med första delen av Ulf Lundells konsert, trots en begåvad öppning med Katt i fönstret. Det trevar, men sen blir det bra. Vi kan säga tre av fem, men då ska ni veta att mina krav är höga. Jag tillhör gubbarna som inte längre står längst fram. Ibland har jag haft svårt att skilja konsten från konstnären, ibland har jag jag tyckt att han svikit mig. Detta med alkoholen och så, men jag vet både hur den sjukdomen fungerar och vad han skulle svara: jag är inte skyldig dig nånting, som i en gammal sång han skrev en gång. Publiken är äldre ikväll. Kanske är det det höga biljettpriset, men en artist som debuterade 1975 har den publik han har. Det är gubbrock, som det ju döptes till nångång på nittiotalet av då unga människor som inte förstår att Winnerbäck, Kent och Håkan arbetar i exakt samma tradition. Gubbrock, som om ålder i sig hade betydelse. Ålder kan ge både visdom och bitterhet, ålder kan vara ett ingenting om man levt samma sorts liv sen man tog de första trippande vuxenstegen. Ålder är vad du gör det till, minus vissa kroppsliga saker som är ofrånkomliga. Ålder är varken en merit eller en belastning. Konserten rullar på i finkulturpalatset och snubben på raden bakom som innan allt drog igång mansplainade om Frank Zappa för sitt sällskap är tyst och låter Ulf ta hand om orden. Tydligen tror inte Ulf längre på gud, men ändå hör jag Gå upp på klippan och hör hur han ber om kraft att förlåta sig själv och andra. Och på den artonde raden sitter en lätt åldrad romantisk idiot som behöver höra just de orden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar