Jag vet vilka den där femtedelen är

Jag vet vilka den där femtedelen av befolkningen som kan tänka sig att rösta på rasisterna är. Det är (och nu virvlar trumman) rasister. De har alltid varit rasister, deras föräldrar var det och deras barn riskerar att bli det. Folk som liksom beroende på ålder och hemkvarter tidigare röstat på eller skulle ha röstat på S, M eller C, för i de partierna var rasism till helt nyligen inget tabu, även om deras representanter skulle förfäras av att läsa dessa mina ord. Men jag menar vad jag säger. Jag har hört åtskilliga rasistiska uttalanden från förtroendevalda sossar, moderater och centerpartister. Det gör jag inte längre. Men tillbaka till rasistväljarna. Jag ser dem framför mig och minnet yr tillbaka till högstadieskolan jag gick i.
Det är de där tuffa killarna som stod utanför rökrutan med sina trimmade Puch dakotas och blev skitpopulära och som tack för det fick till det med nån likaledes rökande hembräntberusad ung dam i en park en sen lördagskväll. Ni vet. Vi återsåg dem inte efter nionde klass, vi som tyckte oss lite förmer och valde teoretiskt eller bara var trötta på pennalism och sparkar i skrevet. Vi glömde dem fort och det är också det som är bekymret, nu när vi har politiska uppdrag och klappar om våra likar på möten och kaffepauser. Nu sitter de med lån på bilen i trista kartonglägenheter efter skilsmässan och efter brukets flytt och äter hämtpizza. Inte så populära längre. Får förnedra sig och söka jobb hos nörden, som man inte längre kan sno mössan i från och kasta i ån. Detta enda jävla liv. Ja, de knyter näven i fickan när de vill knyta den öppet och vill inte vara förlorare och minns sina farsors ord om jävla utlänningar. Om det inte vore för dem. Ja, inte Zlatan eller snubben nere i pizzerian (han jobbar fan jämnt) utan gängen på stan som drar förbi med sina jävla audis och mercedesar. Och kärringar i tält och hucklen. Just det. Ja, jag ska fan rösta på SD, tänker de. Jimmie, han säger som det är.
Så nåt, kanske?
Och lösningen, då? Tråkiga saker som näringslivspolitik och skatter, bostäder och infrastruktur. Nerhoppande från höga hästar och vanligt snack med vanligt folk. Inget akademiskt tal, heller inget fjäsk, utan rakryggade samtal.
En kram på morgonen på förskolan, en nick i trapphuset, glada hejarrop på Gamla Ullevi en rå och fuktig dag i oktober. Piece by piece. Däremot inte ett uns av stängda gränser eller minskad rörlighet.