Ett hungrigt hjärta

Bruce Springsteen fyller 66 och kommer väl hit om ett år eller två igen och spelar. Vi skandinaver är hans second base efter hemmaplan. Jag tänker att han troligtvis är den största inspirationskällan till min blogg och till mycket annat jag sysslar med också. Som igår när jag satte mig ner och skulle formulera med egen praktiska yrkesteori i en kurs jag går. "Ett hungrigt hjärta", var rubriken som kom farandes till mig. Men det kan jag inte skriva, för ingen skulle fatta. I mitt yrke i dessa dagar ska man helst uttrycka sig lite bajsnödigt akademiskt. Istället för att säga att man blir som man umgås säger man saker som att man blir till i mötet med andra och så där. Någon egen kärna ska man inte ha. Nu har jag varit så länge i barnbranschen att jag sällan går all in på det allra senaste. Man vill ju inte stå där som ett fån när vindarna börja blåsa i ett annat väderstreck. Men ett hungrigt hjärta är den metafor jag behöver för att beskriva vad jag står för på jobbet. Jo, jag vet att den där sången egentligen handlar om en ganska ömkansvärd person som bara drar från allt, men den visar på all den längtan och känslor som finns hos alla oss som kallar oss människor och som äventyrar all jävla logik och vetenskapligt granskade och beprövade sanningar.
Yes. Springsteen skriver sina noveller i sångform om oss väderbitna och misslyckade existenser och det utan baktankar och agendor. Han frälser oss inte, för det finns ingen frälsning, utan bara livet, det välsignade och förbannade.