Saknar i alla fall

Det är en sån dag idag. Längtan efter ungarna skär i hjärtat. Det kommer med insikten om de dagar vi aldrig fick ihop. Mina separationer med barn har på ett undantag när varit förlustaffärer för mig. Jag vet att man ska vara korrekt och säga att det viktigaste inte är att barnen är hos mig, utan att de har det bra, men jag saknar i alla fall. Och jag tycker inte att det är fel att behöva sina närmaste, inte fel att vara beroende av någon eller några. Jag förstår att jag är vit, man och priviligierad, men jag skulle sju dagar i veckan bytt det mot mer tid med barnen. Det hjälpte inte att ta ut halva föräldraledigheten, det hjälpte inte att böka och stöka för att hinna på utvecklingssamtal som alltid låg mitt på dagen, det hjälpte inte ens att ställa sig in hos mamman. Inget hjälpte, mitt och barnens umgänge är och var helt beroende av mammas godtycke. När yngste sonen bad om att få spendera halva tiden hos pappa så möttes det med ett frostigt prat om att pappa i så fall fick gå till tingsrätten. Det är förfärligt och jag får sparka med bägge ben för att inte trassla in mig i härvor av rättshaveri och bitterhet. Och jag ser ut genom fönstret, det ser ut att bli en solig dag denna första december. Också i år överlevde vi dödens månad. Men längtan biter sig kvar.