05 september 2015

Stad för fria barn

Egentligen är det inget konstigt. Uppfostran av ungarna går ut på att göra dem oberoende av oss. De ska lämna hemmet och söka sitt eget. Vad de söker och hur de gör det har vi föräldrar inte med att göra. Vi får bli konsulter som håller oss i bakgrunden om vi inte blir tillfrågade om råd. Och när vi blir det så är oftast det bästa rådet: tänk själv, fatta ett beslut och bär konsekvenserna. Den unge som aldrig misslyckas eller lyckas av egen kraft lär sig inte att de egna handlingarna har betydelse, hen kommer att skylla på andra, på gud eller otur eller så när önskningar och drömmar inte slår in. Hen kommer att råka ut för fallskador eftersom hen inte lärt sig hantera faror på taket. Strävan efter att ge ungar verktyg att bli självständiga och robusta har alltid varit min ledstjärna när jag arbetat. Det och allmän hyfs och solidaritet.
Och som jag gjort på jobbet vill jag bygga stan. Vi måste mota ängslan och otrygghet i grind. Ungar måste kunna ta sig till skola och nöjen utan att bältas i bilen, ungarna måste ha rimliga chanser att skapa sig en värld genom att vidga sina vyer. Det finns fyllon på bänken, en tiggare utanför affären, men också bokar som slår ut på våren och doften av jord och kyla i slutet av september och ruttnande tång nere på stranden när badsäsongen är över. En dam med en pudel som nickar, en bra bok från biblioteket och en falafel från restaurang Sara. Allt detta måste man få upptäcka och göra till sitt. En stad för fria barn är en stad där vi nästan alla trivs. En stad för fria barn hotar bara de som vill sätta barn på plats och räta in dem i led och de som vill glänsa i plåtschabrak på våra gemensamma ytor.

Inga kommentarer: