Rasism och att vi drar till USA

Precis som på nittiotalet kommer vi till en punkt då vi slår tillbaka rasismen. Några 20 procent får den flinande empatistörde mobbaren från Sölvesborg aldrig. Om fyra år har partiet upplösts om vi arbetar målmedvetet. Vi får göra det vi kan för att demoralisera dem för att påskynda processen. För rasister är per definition obildade och störda. Såna vinner aldrig i längden. Vi lever på en flugskit i utkanten av världen. De flesta av oss har det bra.
Sverige har knappast slitits isär. Sluta jiddra, börja dansa. Vi som får gå på flygplan planerar andra resor än bort från något ombord på en sunkig pråm. Man kan säga att vi tar vara på vår frihet. Sara och jag åker till USA om knappt en månad. Vi ska gå på gatorna i NYC, Chicago och DC. Där kan man snacka om volymer invandrare. Inte alltid utan gnissel, förstår jag. Läser en bok om Joe Hill och svenskar var visst illa sedda i Chicago och på andra platser, kan jag läsa. Det kan vara värt att minnas. Nu är vi helt okej. Vi kan gå genom Williamsburg och möta snälla blickar från chassider och hipsters och förstå att mångfald är bra. I USA ska vi också äta fet mat och köpa billiga Levi's. Ta sedan dit vi kommer, som det brukar heta, om jag får raljera för ett ögonblick. Tal om att folk inte skulle få plats eller att det skulle vara "fullt" skulle bara mötas med fnysningar.