Nothing else matters

Never opened myself this way. Livet är vårt och vi lever det på vårt sätt. Nothing else matters. Ibland kan man nöja sig med att låta Metallica föra ens talan. Inte alltid. Men ibland. Det är en vecka med möten som kryssas av, ventilation som fungerar halvdåligt och politiska ställningstaganden och märkliga dokument. Allt nedsköljt med svagt kaffe. Jag är sammanlagt två dagar på jobbet denna intensiva vecka. Ett och annat dåligt beslut kan det bli under veckans myckna sammanträdande, men jag har lovat mig själv att min andra livschans stavas ärlighet, så jag får stå fast vid det jag säger och de beslut jag höjer min hand för. Förra bloggposten kom att handla om mina våndor inför att eventuellt låta mig diagnostiseras och det blev årsbästa clickwise. Det personliga säljer. När jag nu skriver att jag i samma ärlighets vackra namn var tvungen att ställa en fontän mot cykelbanor, så riskerar jag att tappa i sympati. Det är ju inte riktigt fint att prioritera, det är politikersnack, finast är att inkludera allt som om kommunens konton vore en enda outsinlig guldgruva. Men kärnan i mitt uppdrag är att peka ut vad som är viktigast och gå för det hela vägen. Det är Bob Houghton-fotboll som gäller, kortaste vägen till målet, inga felpass, inga klacksparkar i eget straffområde. Mål. Nothing else matters.