Löftena kunna ej svikas

Good lord, vilken dag det var igår. Medan ni sov var Sara och jag de enda vita personerna i en stor teater halvfull med svarta. Vi var rasisfierade för en gångs skull. Det var nyttigt och utmanande. Skämten från scenen innehöll både transfobi och annat som skulle få tedrickande korrekta radikaler att sätta i halden av obehag. Hela deras värld skulle rasa när den andre inte är godare än vi i alla lägen. Det vore bra, för man behöver få sin värld raserad ibland. Det om det. Chicago fortsätter leverera. Mer. Jag tycks vara en av få som faktiskt begriper och i någon mån sympatiserar med KD:s uttåg ur decembersjuklövern. Det är som det kan vara i ett förhållande, man blir förälskade trots sina olikheter, flyttar ihop utan att tänka efter på vad som kommer att hända på längre sikt, men man måste chansa här i livet för att vinna något. Sen kommer en tid då ser man sig närmast utplånad, som en del av mönstret i tapeten, som om man inte vore något eget. Man följer med på sin partners aktiviteter och brygger kaffe till hen på morgonen och tänker på tvättider och annat praktiskt. Till sist blir man så tagen för given att man vill bryta sig loss. Och drar sig en ur förhållandet, så existerar det inte längre. Dags att ta nya tag och se vad som finns bakom nästa krök. Löftena kunna ej svikas, skrev KD:s grundare. Man säger så mycket trams i sin ungdom.
KD fick göra något för att inte gå under. Vi som är kvar i vårt Pompeji bland ruiner får hitta på något annat. Bryt ihop och gå vidare.