09 augusti 2015

Det onda stannar och spökar

En bild på mig på instagram har fått mängder av likes. Jag sitter långhårig och ung och äter lunch i norrländsk vårsol på Miljöpartiets kongress 1993. Jag ser oskyldig och omogen ut, som en ung rebell, men skenet bedrar. I själva verket var jag nyskild med barn och famlade efter lycka och något som kunde dämpa smärtan och reda ut eländet. Jag hade just gjort två av mina barn till skilsmässobarn och hade skrivit på ett livstidskontrakt om att vara en andra klassens förälder, för det är vad det innebär för en man. Det är inte sjölvömkan, det är hårda fakta. Nu fick jag på nåder i alla fall en stor del av deras vardag som mitt ansvar. Det är svårt för mig att vara helt nöjd med min insats.
Men de där barnen är vuxna nu och bara häromdagen satt vi här i köket och pratade och drack kaffe. Jag fick höra några sanningar och det svider och blöder. Äldstebrors skolgång, om hur jag inte förstod hur illa han hade det under mellanstadiet, hur ingen kunde stötta honom, hur lärare hånade och dömde.
Jag som skulle stått vid hans sida, jag som var den som borde vetat. Men jag försöker skaka av mig och skylla ifrån mig, men allt jag kan säga är: jag gjorde mitt bästa med se resurser jag hade då och jag stod under dåligt inflytande. Idag skulle jag stegat in i klassrummet, lyft ut mitt barn och satt honom någon annanstans, vill jag tro. Skolan blev aldrig för honom, aldrig helt, även om det blev bättre senare och jag hoppas han kan kanalisera sina erfarenheter i sitt viktiga arbete med barn. Att han kan se dem som bara han och andra med hans erfarenheter kan se. Man minns aldrig det där som bara rullade på, minns aldrig hur man räckte till. Det onda stannar alltid och spökar.

Inga kommentarer: