Shabat i mitt hjärta

Min indiske bekant från hostelet börjar prata om tjejen i baren. "Hon är så snygg och trevlig, undrar om en har någon chans". Jag tänker att: nej, det har du inte. Hon är på jobbet och i det ingår att le, klä sig snyggt och vara trevlig och verka lite nyfiken på gästerna. Gör dig inga illusioner. Dessutom har du en fru hemma i Delhi. Men jag orkar inte säga något. Inte heller när han frågar om det är lätt att få ligga i Sverige. Svarar bara förstrött att det beror väl på. Vi män. Jag orkar inte alltid med oss. Inte alltid mig själv heller, när jag ser hur jävla fångad jag själv är i skiten.
Det är shabat och vi är på ett av få ställen som är öppna. Jag är kluven till det där med att alla ska följa några tolkning av religioner, men det finns också poänger med en konsekvent vilodag. Du tvingas trappa ner allt. Och det är en märkligt lugn stämning i stan. Utom på vissa barer då, där blir det high life med eller utan gubbiga kommentarer om unga servitriser. Och i arabkvarteren, där stänger de bara om det blir intifada.
Men fredagen börjar som en vanlig dag och jag promenerar och sätter mig så småningom på ett café i German colony, dricker kaffe, äter wienerbröd och läser tidningen. Ibland får semestern bara vara njutning. Och alla dimmorna skingras och solen skiner på alla sätt. Shabat i mitt hjärta.