Jag andas

Jag ser dem direkt på bussen, några tjejer med intressanta frisyrer som liksom jag verkar vara på väg till Ramallah, för det är  dit bussen är på väg. De talar engelska, men ingen av dem har det som modersmål. Och de bär palestinaschalar. Ingen, säger ingen, bryr sig. Resten av bussen är kvinnor i varierande ålder och några få män som antingen är för unga eller gamla för att köra bil. Vi susar genom Jerusalem och snabbt genom checkpointen. Sen tar det stopp i köerna. Infrastrukturen är som i ett afrikanskt land, men många hus är nya och fina. Tittar en på marken, så märks det att återvinning inte är en prioriterad fråga. Det finns däremot gott om suvar. Skulle jag diskutera detta med tjejerna, så skulle de direkt växla spår och börja prata om att israeler är förtryckare. Men vi diskuterar inget. Jag får höra att de är från Tyskland och Nederländerna. De är inte hjälparbetare, som jag gissade, utan klassiska palleturister, vänsterfolk som inte reser till Israel, utan till Palestina.
Inne i Ramallah är det liv och rörelse, som i de flesta arabiska städer. Två gånger försöker män blåsa mig på pengar genom att vilja "hjälpa mig" att hitta Arafats grav och ett flyktingläger. En av dem säger att de inte har något emot turister, så länge de inte är israeler. Jag tackar ödmjukast nej. Mig blåser ingen. Och jag hittar själv till Arafats grav och museum. Det är påkostat. Mina skattepengar i arbete, tänker jag, för den palestinska myndigheten är en stor biståndsmottagare. Fan vet vad det kan ha kostat, det lär vi aldrig få veta, för det är väl inte direkt offentlighetsprincip som gäller här. Lika lite som demokrati. Jag ser affischer och plakat, några av dem från PFLP, mest kända för flygplanskapningar och massaker. Inne i museet blir jag guidad runt av en vacker ung kvinna i hijab. Hon rabblar ett inlärt manus. Det låter lite komiskt. Museet fokuserar på alla olyckor som drabbat den palestinska folket och slutklämmen är att Arafat blev mördad. Och en bild visar utsikten från hans första hem. Klippdomen syns på bilden. Tydligen gick den att se från Kairo. Intressant.
Annars är det inte så mycket politik i stan. Folk ser i huvudsak välmående ut och ägnar sig åt vanliga saker som att pussa sina barn och sälja bröd eller grönsaker. De ser inte ut som några passiva offer som behöver tas om hand av välmenande utlänningar eller döda gerillaledare.
Men det är kanske inte för deras skull som partivänner kommer hit och tårfyllt skriver på Instagram om "älskade Palestina". Det handlar mer om en själv och att vilja stödja den som verkar svag. Det är patetiskt och utan rimlig analys. Allt är bättre i Israel än i Palestina, allt från vägar till respekten för mänskliga rättigheter. Och det är inte omvärldens fel och förtjänst. Bygger du marmorpalats istället för vägar, så gör du. Det går inte att ljuga bort. Hemresan blir spännande. Bussen går inte, så jag får åka stående inne i en minibuss till checkpointen. Jag viftas förbi av en trött israelisk värnpliktig den väntar en buss inne på israelisk mark.
Tillbaka i staden som är världens mittpunkt tar jag en kopp te med mynta i gamla stan. Ett norskt par sitter vid bordet intill, som Anna och Mikael i min ännu inte färdigskrivna berättelse. Jag andas.