I mitt liv och i det jag gör är det handling som räknas, inte ord och uppvisningar. Det är skitsvårt. Ofta har jag blivit trött på mig. Det är svårt för mig att leva som jag lär ens till dels. För andra är det inga bekymmer, för de säger bara att de gillar hållbarhet och antirasism, prisar sina fina värderingar, hur mycket de än visar motsatsen i handling.
Men för mig går det inte. Samvete och skuld gnager ofta.
Därför har jag också trivts så bra i tekniska nämnden och därför har en del saker funkat så dåligt i mitt jobb.
Idag invigdes stationen i Rosengård. Integration med hammare, spik, betong och räls och inte fina ord om allas lika värde. Sånt som kan bidra till att sätta mat på bordet för folk, men inte nödvändigtvis köper dig en like eller två öl på Nyhavn. Jag var där och det var många andra också. Lite allmänhet också, inte bara vi ditforslade. Det blir bra. Verkstad i försummade kvarter.
Och, nä, självklart är jag inte blyg för att diskutera och argumentera, men samtidigt är jag trött på allt evigt snackande och poserande.
På jobbet ska vi visa upp, redovisa och skryta om allt vi uppnår. Jag pallar inte riktigt. Det är inte min stil. Jag tycker bättre om när vi alla jämlikt är kuggar i systemet som i handling visar på att den ene är lika viktig som den andre. Tid för dokumentation och evigt rapportskrivande inkräktar på det som jag är där för. Ungarna.
Ja, jag kanske är dum eller naiv. Kanske har jag en alltför blåögd syn på sakerna, det är inte otänkbart. Kanske ska jag ge upp och humma med och försöka glida runt och inte alltid synas och konfrontera.
För övrigt regnade det på invigningen av stationen. Det var en sån där trist malmövinterdag som kan sänka ens humör helt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar