10 november 2018

Du vet väl om att du är värdelös?

Du kan vara säker på att om någon med makt över dig säger sig vilja föra en dialog, så handlar det om att du blir tilltalad och utfrågad, snarare än inbjuden till ett samtal. Eller så är det frågan om information som du ska anteckna och memorera. Så ser det ut. Du ska utmanas, som det kallas. Är du redan på gränsen till att träffa väggen eller falla i diket, så är det just den saken som kan göra den där fina skillnaden mellan otillräcklig och värdelös. Att få höra att en är bra nog, att du duger som du är, är annars en fin start på varje sorts relation. När jag kommer halvdöd på morgonen till jobbet så vill jag klara det jag måste. Det räcker bra.
För mig som alltid haft utanför som andranamn är varje "dialog" bara ännu en bekräftelse på att livet är just så där som jag trodde. Jag duger liksom inte. Jag smälter inte in. "Du vet väl om att du är värdelös?" Där andra är osynliga skiner jag alltid i all min glans. Mitt namn kommer alla ihåg. Min egen livsprocess, mitt projekt liv har varit och förblir att acceptera mig själv och förlåta mig. För att mina impulser tar mig hit och dit. För att de lever sitt eget liv och aldrig blir till et systematiskt kvalitetsarbete, haha. Som igår: just jag pratade när jag inte borde. Blickarna jag fick var inte bara vackra. "Han igen", tänkte de. Men jag förlåter mig för det. Eller typ. Eller önskar att jag gjorde. Senare på kvällen skickade jag en bild till någon som uttryckligen bett mig låta bli att höra av mig. Det är oklokt. Det kunde bli en harang av anklagelser, men det blev mest en avmätt reflektion. Lite överseende. Å andra sidan var det en liknande impuls som en gång lockade in den som kom att bli min stora kärlek, åtminstone kvalitativt.
Jag manipulerar mig att tycka att den jag ser i spegeln duger lika bra som någon annan och ibland går det riktigt fint.

Inga kommentarer: