27 september 2018

It`s all over now, baby blue

Det är som det brukar. Alla vi som har rätt att passera in gör det, hälsarpå folk en gillar och avskyr, några kramar om varandra, andra pratar lite tyst och hemligt. Rassesvinen står för sig själva eller skojar med någon av moderaternas mer illustra representanter. Så ringer klockan och ordförande kallar in oss i salen. På läktaren sitter vad som ser ut att vara en grupp nyanlända med sina lärare, men också några nyfikna och intresserade. Sanne från Fi är där och hennes kompisar i salen är ändå vid gott mod, vad det verkar, trots allt.
Det är sista gången jag trycker in mig och sista gången jag är i den här salen. It is all over now, baby blue. Det är ingen katastrof, men jag kommer att sakna att gå upp i talarstolen, jag är bra på det, rapp och tydlig. Den förmågan tar jag med mig till andra ställen i livet, det kommer inte att gå någon nöd på mig. Även i fortsättningen kommer jag att väcka bifall och irritation, men inte här. För att få en plats här under nästa period så hade jag behövt stå på någon av de allra första platserna på mitt partis lista och det var aldrig aktuellt. Om sanningen ska fram så har jag de senaste sex åren hbjudits in mer eller mindre med armbågen. Jag är för impulsiv, för spontan och vad jag själv vill kalla konsekvent i min antirasism och människosyn. Hur makten i Malmö kommer att se ut är förresten fortfarande oklart, det förhandlas antagligen, men det varken kan eller vill jag lägga mig i.

Jag är äldre än partiet och det märks antagligen både på partiet och mig. Det finns en omognad, en pinsam naivitet och ungdomskult i partiet. Det är fortfarande öppna dörrar för lycksökare och listor är relativt lättkuppade, vi ska vara glada att det inte blivit värre än det blivit på sina håll.
Partiet är ingen rörelse, utan en samling individer som ofta byts ut, förutom några då, som är så viktiga att de ständigt sicksackar mellan uppdrag. Det som är bra för MP med nedgången i valet är att partiet kan skaka av sig opportunister och brödpartister och bli vaksamma mot dem med en helt annat agenda än den gemensamma. Och när det är gjort, så är det dags att bredda och fördjupa organisationen.

Så helt plötsligt är mötet över och jag får min andra medalj till samlingen. Vi fikar och sen går jag ut i snålblåsten. Cyklar hemåt, handlar, flörtar med en granne på gården och går sen upp till mitt. Skorna ligger i en enda hög i hallen och det behöver dammsugas. Vardagen hinner ifatt mysteriet.

 Så vart tar jag mina erfarenheter och mina två medaljer?
Ja, driften att förändra världen går aldrig över. Det är en eld som inte går att släcka. När mitt inåtvända 2018 är över, så är det dags att kicka igen. Jag står till förfogande som en kugge i det långsamma maskineri som förändrar och bygger. Ni lär höra ifrån mig igen.

Inga kommentarer: