"Ken, jalla, bye"

De mest intressanta mötena är otippade, när du har garden låg och förväntningarna nere. Som de två skitsnygga killarna på mitt hostel som diskuterade några kvinnor de fått span på och den ene eventuellt scorat i gårkväll. De hade mörka kortskruvslockar och nästan svarta ögon. Och pratade bräkig amerikanska. Men sen vände sig den ene till mig och frågade var jag kom ifrån och bad om ursäkt i fall han stört när han kom in. Sen berättade han om en tjej han träffat igår, som hade eget rum, men att han tackat nej och gått hem. Ehuru sent. De berättade att de skulle till Ramallah idag. Jag frågade om de varit där förut och, jodå, för de hade jobbat som lärare i engelska i Nablus. "Du vet, Nablus?" Jo, det vet jag ju, fast jag aldrig varit där. Och vi pratade och det blev allvar och lättsamt, som det sällan är i Sverige. För det här var halvpalestinska killar, som för all del festade och raggade, men som direkt kunde slå om till allvar. Och som var pålästa och ödmjuka. Det finns ändå hopp, tänker jag, hopp om en nödvändig fred. Och det hoppet finns inte bland bombastiska tal och plakat, utan i mötet människor emellan. Jag tvekar inte att ge mig in i debatten och mitt försvar och mina känslor för Israel rubbas inte. Aldrig. Men vi människor måste mötas och ändras av mötena. Vi hade en fin timme där i rummet. Och förutom hela Israel/Palestinasaken, så tänkte jag på detta med snubbighet och manlighet, hur missförstått det kan vara. Och hur jag hela tiden måste utmana mig.
Så säger vi hej och de går åt sitt håll och jag åt mitt. Nu åker jag hemåt. Redan i morgon ska jag jobba igen. Därför att du är dina handlingar, inte bara dina ord. Och ingen resa är för alltid.