Stan jag föddes i är full av backar och lager på lager av minnen. De pyser ut och jag blir lägre än lägst på väg mellan Gråberget och Götaplatsen. Jag går ner för Ärlegatan och minns senast jag gick där, det var i maj i år och det var inte bara löven som slagit ut, utan också ett hopp som jag inte ser så mycket av nu. Vår och höst, knoppning och lövfall, de mest patetiska av metaforer, men jag hittar inget bättre och sannare. Jag skulle träffa någon över en kopp kaffe och något bakverk, vi skulle kanske inleda ett förhållande, men det blev inte så mycket med det, inget blev något, inte ens tillfälligt. Längtan var inte tillräckligt stark, ensamheten inte någon plåga, det fanns inte någon tillräcklig drivkraft. Mitt liv är som den politiska situationen, det har gått från en, för all del, instabil rödgrön koalition till en röra, från en utstakad uppförsbacke med ett tydligt blått streck i mitten, till en karta med bleknat bläck och en trasig kompass någonstans längst ner i fickan. Det görs sonderingar, men det slutar mest i nya frågetecken där det borde vara utropstecken.
Igår satt jag vid min systers köksbord och tittade i dagboken från hennes sjukdom, då sommaren 2017 när hon låg nedsövd och svävade mellan liv och död, såg hur alla vi som var där och besökte henne skrev våra hälsningar och hur sjuksköterskor tog sig tid att berätta om vad som hände. Sara och jag var där den tionde juni och jag skrev vad som kunde ha varit en avskedshälsning, det står visserligen att allt verkade bli bättre, men jag trodde det värsta, det gjorde jag. Under min text står Saras ord och hälsning och ingenstans lyser det igenom att Sara och jag planerade vårt uppbrott, att vi gett upp oss precis i samma ljumma sommarregn som en gång smekt oss, att vi promenerat tysta genom Frölunda kvällen innan, när alla hårda ord tystnat. Vi samlade oss. Vi betedde oss som vuxna i rummet, men det var för sent.
Det spricker upp, snön från i morse har smält och solen försöker peppra mig med vitaminer, men min väska är tung och backarna många. Stadsteatern ger kung Lear och utställningen jag tittar på i konsthallen ger mig ingenting, det ska handla om minnen, men jag skulle önska att det fanns en röd tråd mot framtiden, något att hålla fast vid för en gångs skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar