Now those memories come back to haunt me

Det var i början av vår tid tillsammans. Vi låg och tittade på varandra sådär som förälskade gör. Våra ögon speglade sig i varandras och hon sa något om att mina ögon var vackra. Jag svarade helt okänsligt och obegripligt att det hade fler sagt före henne. Jag vet inte varför. Normalt sett är jag bra på att ta komplimanger, i varje fall är det inget som jag vare sig slår bort eller blir överväldigad av. Hon tystnade såklart. Vad annars? Med mina ord placerade jag in henne som en i raden. Det vill ingen vara. Jag vet inte ens om det är sant, det jag sa, men många är ett relativt begrepp.
Sen minns jag inte mer av den dagen, vi gick nog vidare, kanske köpte vi glass och såg på film, det var vad vi ofta gjorde. Eller gick en lång promenad hand i hand.
Min mun lever ibland ett eget liv, nästan utomkroppsligt. Mina impulser har gjort att jag både smekt och sårat, men det enda jag kan minnas är de fel jag gjort.
Allt som eventuellt är bra gjort pyser ut ur mig som luften ur ett punkterat däck och så står jag där och måste leda cykeln till en verkstad. Men cykelhandlaren står bara där och skakar på huvudet åt mig. Det blir svårt att fixa, verkar han mena.
För mig är minnen något som kommer och jagar mig, som i den den där sången av Bruce Springsteen. Jag har fan fått gå i terapi för att fatta att jag inte är någon som skadar alla jag möter eller bär en skuld för att jag fört över kassa gener i andra och nu tredje led. Ett ex skrev härförleden att hon nu bara mindes det som var bra med oss (och ändå var allt så mycket bättre nu, hur det nu går ihop).
Jag önskar verkligen att jag kunde säga samma sak. Några av oss har lätt att förlåta sig själva och andra förlåter lätt andra. Få verkar klara både och.
Men jag jobbar på det. Till dess ligger jag vaken då och då, utan någon att dra till sig bara för att känna andedräkten. Allt jag hör är mina egna hjärtslag och regnet som smattrar mot fönstret.