"Your name again, Sir?"

"Andro?" Killen som fixat mitt kaffe och värmt en klassisk dansk snegl ropar ut att jag kan komma och hämta min beställning. Jag suckar och går och hämtar fikat, sen sätter jag mig ute på Jaffagatan vid ett bord. Ett tonårsgäng går förbi, en kille med långa tinninglockar skriker något. Ingen, säger ingen, kan lära sig mitt namn utanför Skandinavien och de svensktalande delarna av Finland. Mina föräldrar valde som bekant de två vid tiden vanligaste förnamnen åt sina  biologiska barn. Där drog syrran vinstlotten, för hennes namn är dessutom världens vanligaste flicknamn, även om få heter det här där ur-Marian levde efter vad det sägs. Och förutom att få säga mitt namn flera gånger, så har jag promenerat till platsen där hon sägs ha fött sitt barn den där gången. Inte syrran, då utan hon den första. Jungfrun som födde Gud, som de kristna säger (Goyim är snurriga).
Det är knappt en mil mellan mitt hostel och födelsekyrkan på Manger square i Betlehem, men det blir längre när en går som jag gör, både medvetet och omedvetet lite vid sidan av, om vi säger så. För jag måste ju se var den så kontroversiella amerikanska ambassaden ligger och Ramat Rachel, har jag ju hört om och sen går jag visst på en gata med skyltar enbart på arabiska och upp och ner för backar. Inte enligt plan, men trivsamt ändå. Det är dessutom bara jag som går. Nobody walks in the West bank, för att travestera. Och varmt och soligt är det. Jag kryssar mellan byar (= där mest araber bor) och bosättningar (=där mest judar bor) och mellan dessa är det  månlandskapsliknande öken med låg exploateringsfaktor och jag tänker att det finns plats för alla som vill kalla detta sitt hem eller boplats, hur naivt ni än tycker det är. Den kontroversiella bosättaningen Har homa ser ut som Rannebergen i Göteborgs nordöstra förorter, fast större, och nedanför, utanför går en beduin med sina getter medan bilarna drar förbi på vägarna runt om. Till sist promenerar jag ändå igenom checkpointen och kommer in i Betlehem. Det är liv och rörelse där och vore det inte för berättelsen om barnet/Gud som föddes i stallet/grottan, så skulle detta bara vara en liten arabisk stad utan några större åthävor. Nu dignar det av gruppturister och och guider med flaggor och jag är där för tredje gången, men för första gången på dagen D. Mängder med folk som närmast går på led och jag hamnar mitt i en grupp med polska damer. De följer sin guide, som lärjungarna följde mästaren och till sist lyckas jag baxa mig ut som en annan Tomas tvivlare. På själva torget framför födelsekyrkan är det gott om månglare. Jag sätter mig på en uteservering och beställer in något gott att dricka. Kyparen nickar och försvinner. Tur att han inte frågade om mitt namn tänker jag. Efter några timmar i Betlehem räcker det. Det är ju ändå vägen som är mödan värd. Jag tar bussen tillbaka. Någon måtta får det vara. En amerikansk jude av etiopisk härkomst försöker charma en europeisk volontärtjej med kånkenryggsäck med hjälp av en ändlös teologisk föreläsning. Hon fyller i med Ja och nej på de rätta ställena.
Vid checkpointen kommer en soldat in och kollar pass och soldaten och amerikanen visar sig vara av samma ursprung och de klappar om varandra. Volontärtjejen tittar åt ett annat håll, sen kör bussen in i Israel igen.