Den ena handlade om sossarnas självgodhet och den andra var ännu ett infall om Israel/Palestinakonflikten. Men det blev inte bra eller originellt och jag gissar att ni är lika trötta som jag på mina tvärsäkra statements i fråga efter fråga.
Så slängda är de. Världen får leva utan dem. Det mitt hjärta är fyllt av i dessa dagar är hur som helst andra saker, somligt så bråddjupt att orden inte räcker till och annat så ytligt som att jag behöver lägga in en ny växel i löpningen.
Sen är jag ute och reser i huvudet också, flyr från en vardag som nästan sliter ut mig. Det där med att vara jordnära och här och nu har aldrig varit min kopp kaffe.
Jag är fanemig mycket hellre på väg till Jerusalem än på cykeln till jobbet i snålblåst, oavsett hur fel det är.
Ska jag ändå gå in en smula på det som finns i djupet, så är det allt från det mest existentiella till att jag gärna skulle bli kär igen. Ensamheten stör inte, men det stör att det det inte finns någon signifikant annan ens i en pereferi. Jag har försökt, men elden tar sig inte. Tidningspappret brinner, men veden är sur. Jag är inte ens olyckligt kär.
Min kravlista är å andra sidan minst lika lång som Annie Lööfs till övergångsregeringen. Jag är kräsnare än jag har råd med.
Och jobbet. Ska jag bli så jävla trött att jag somnar varje eftermiddag när jag kommer hem? Är det fel på mig eller strukturen? Ska jag förändras eller arbetsplatsen?
Snart lovar jag att börja förändra världen igen. Men än är det 2018, mitt introverta år. Ni vet, introvert, som en kallar sig när en i själva verket inte vågar stå upp för något eller fan inte vet vad en ska säga. Det där fint blyga, mystiska, som lika gärna kan vara ett uttryck för självupptagenhet. Typ som den här bloggposten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar