På lördagen går jag på bio. Det är på Panora, inte på någon av SF:s popcornstinkande glitterpalats. Panora försöker se ut som biografer gjorde förr, det är något tafatt över det, lite östtyskt tomt på folk, men det är billigt och jag slipper i alla fall popcornlukten. Jag ser filmen om Freddie Mercury, den är inte jättebra, men det är ändå en flytt till en annan tid, sjuttio- och åttiotal och en uppriktig analys. Det var inte bättre förr, berättar filmen, det var sämre med homofobi och familjer som inte förstod de unga. Och droger var lika vanligt och accepterat då som nu. Freddie byter namn och liv och det är såklart ett svek, tycker familjen som blivit fördrivna för just det, men Freddie tycks stå på sig, eller står på sig vet jag inte, men hans fantastiska röst för honom både rätt och vilse, men det krävs en kvinnas sanningssägande för att han ska komma ut, som det så konstigt heter.
Det är en film om mycket, om ensamhet och det vanliga med att lyckan inte kommer med materiella framgångar. Det är anmärkningsvärt ofta filmers budskap. Ändå ser samhället ut som det gör.
Jag såg Queen live, skriver jag till en vän. Hon är ung, hon var inte ens född då och hon blir avundsjuk. Det kan hon vara, för det var en fantastisk show, hela Scandinavium gungade och det hade byggts långa ramper där Freddie kunde springa. Det är troligen det bästa jag sett i showväg, kanske inte rent musikaliskt, men på alla andra sätt. Jag var där med the usual suspects, mina grabbar som fanns en tid, nu är de sen länge borta ur mitt liv och jag har gått igenom relation efter relation för att hamna här, ihop med mig själv i en halvtom biosalong, med Messenger påslagen ända tills filmen rullar igång.
Det är november och den som klarar november klarar allt. Like a Queen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar