03 november 2018

Feminismen har inte gått för långt

”Men du har en annan roll i hennes liv. Du är också viktig, men...”.
Jag sitter i ett rum inne på BUP på Lindängens centrum. Det är tidigt 2000-tel och min dotter mår inte bra och har börjat skära sig i armarna. Helst av allt vill jag ta henne därifrån, från en inkompetent psykvård och mitt ex som själv verkar se sig som ett offer och inte vill låtsas om att vi har, om inte skuld, så i alla fall ett ansvar. Det känns som om det är lika bra att resa sig och gå, men jag stannar för min dotter åtminstone ska få en skärva av mig att behålla, nu när psykvården bestämt att jag är en andraförälder och inte den jämställde vårdnadshavare som det formellt står i pappren. Den som tog ut minst halva föräldraledigheten och blev sedd som en idol bland politiska bekanta, men som ett miffo i resten av det då gråsossiga åttiotals-Malmö.
Där och nu kunde jag gå full Pär Ström och börja tycka att män är förtryckta och att feminismen gått för långt. Men det är tvärtom. Det är sjuka ideal om hur flickor ska vara som gjorde min dotters funktionsnedsättningar och psykiska ohälsa ännu värre än det hade behövt vara och könsmaktsordningen som sa till mitt ex att hon skulle vara en dålig morsa om hon jobbade heltid och inte vabbade för sin tonårsunge och som fyllde henne med en skam som gjorde att hon tog en offerroll. Jag dömer henne inte. Psykiatrins inkompetens kan nog förklaras med att det är coolare inom medicinen att operera knän på överbetalda idrottsmän än att stötta tjejer i förorten med trasiga armar.
Som alla som hört radiodokumentären om min dotter vet, så är min dotter idag en stark och lycklig kvinna, trots alla motgångar och irrfärder. Och det finns olika sätt att vara bra på. Du måste inte vara produktiv för att duga, det är tillräckligt många som är det, så ta vara på deras resurser och fördela överskotten rättvist. Så länge vi kan subventionera rika människors städning och ombyggda kök och deras jävla bilpendlande, så kan vi försörja människor som har annat att syssla med än att producera. Så är det bara.
Här ligger jag i min säng, fast det är långt in på förmiddagen. Jag är trött, eftersom en arbetsvecka är lång och mitt yrke är alltmer kravfyllt, trots att kompetensen sjunker för varje år. Kanske valde jag fel bana, kanske borde jag gjort det lättare för mig. Jag kunde svävat i det privata näringslivets segelflygplan högt över fattiga och utslagna, men det är inte för att få det enkelt jag kom till jorden.
Så fylld är jag av normer och strukturer att mitt huvud ibland sprängs av borden och måsten, trots att jag vet att vi borde vara fria från allt det där. Men jag vet att när jag sticker ut och springer om en stund så är det värsta som kan hända att jag blir andfådd och måste stanna. Mig överfaller ingen, mig våldtar ingen. Feminismen har inte gått för långt. Den har knappt kommit halvvägs. Och den är bra för mig med.

Inga kommentarer: