Jag ser en bild framför mig. Tre bröder står bredvid varandra en strålande sommardag för längesen. Det var sjuttiotal. Deras olika hårlängder avslöjar att de tillhör olika generationer och på de flesta andra sätt är de också olika. Det gör ingenting. Vi törnbladare är olika, vi ses sällan allihop, men behövs det så är vi som en maffia. Bråkar du med honom, så bråkar du med hela släkten. Bara så du vet.
Det är min farsa och hans två yngre bröder på bilden förstås, de ser glada ut, det kan ha varit midsommar eller något liknande, jag vet faktiskt inte. Sommar var det i alla fall, en sjuttiotalssommar fylld av myggor, piggelin och mellanöl.
En sång fyller min skalle: George Harrison sjunger "All things must pass, all things must pass away". Av de då ganska unga männen är två borta, för farbror Mats dog igår.
Förbannade jävla skit, förbannade jävla helvete. Ja, jag vet att det måste bli så. Vi ska alla den vägen vandra, som det heter.
Och jag sitter här i laminon och minns, för det är allt en kan göra nu. Jag minns mannen som hade en PV och sen en Amazon, Göteborgs bästa jävla snickare, mannen som var bra på allt, som tog mig på min första riktiga fotbollsmatch på Ullevi. GAIS vann över Blåvitt med 3-1. Sten Pålsson dribblade och sköt. Pålle vinka, vi vill se. Sen är det kört. Jag minns en man som var vänlig och solidarisk utan att snacka så mycket om det. Och han och Marita, det där med livslång kärlek som jag aldrig förstått mig på för egen del.
Saker bubblar upp nu. Minnet av hur han försökte lära mig åka skridskor, hur jag ringde till honom den där dagen då farsan segnat ner i köket död.
Fan ta allting.
Fina farbror Mats.
All things must pass.
Men jag hatar det.
1 kommentar:
Väldigt fint skrivet
Skicka en kommentar