Kommunisterna hade den bästa musiken

Nu lackar det mot höst, eller lackar gör det väl inte, det är snarare tyngre doft i luften, mörkare färger, kortare dagar och längre biblioteksbesök. Jag börjar springa igen, löpskorna låg längst ner i ryggsäcken, senast använda på toppen av den där alpen jag var uppe på i mitten på juli. Med hösten kommer valrörelsen och jag är inte med längre, jag är ingen taggad kandidat, utan mer en som kollar läget.
Det är smutsigt, elakt och småaktigt i år, trots att det finns viktiga beslut att fatta om klimat och integration och en del annat. Jag är en politisk människa, det är en prövning att hålla sig utanför.
Kommunisterna hade de bästa sångerna och jag blev kommunist. Sjöng sångerna, men passade inte in, jag var för kritisk, för individualistisk, jag fattade ingenting när de ville ha mig till att kritisera Sovjet och Cuba mindre än Sverige, för jag tänkte det som är rätt här är såklart rätt där också.
Så jag ställde min röda fana i fönstret i sovrummet och satte på mig andra symboler istället på min begagnade vapenrock m/59. Men symboler är just symboler och inte handling, drömmar är just drömmar och inte planer.
Men vid mina år är jag väl så radikal som någonsin. Det är radikalt att döda sina älsklingar när det är vad som krävs. Det är radikalt att befinna sig på jorden och jobba i vardagen, radikalt att ändra livsstil för att stryka under vad som behöver göras. Handling är allt.
Men snart är min politiska saga all, eller jag vet inte. En gång engagerad, alltid engagerad. Brinner det, så brinner jag.