Jag hör min dotters röst i lurarna på vägen hem från jobbet. På Nobelvägen plingar min dampsyster som jag kallar henne, vännen med det rosa håret: jag lyssnar på din dotter nu. Hon är klok.
Min dampsyster som är en av få som jag känner som är som vi. Ibland behöver vi bara nicka åt varandra, så fattar vi.
Men oftast är vi ensamma och i var sin bubbla, vi som är som vi är. När min dotter berättar i radion om hur svårt det är att passa in, hur en manuellt måste lära sig det som andra tycks ha på autopilot, så ser jag mig själv som sjuåring i skolan, utslängd i korridoren ännu en gång efter att bildat meningar och pratat högt istället för att tyst skriva a-n i långa rader.
Min dotter får mig att se mig själv, men jag förbannar att det var tvunget att ta sån jävla tid att förstå både henne och mig själv och jag önskar att jag hade haft insikten redan då, när hon var 12 och doktorn på vårdcentralen skrev ut losec till henne. Jag önskar att jag kunde stått på mig i vissa sammanhang, att hon hade bott mer hos mig, för jag tror det hade blivit bättre. Ja, såren rivs upp igen, jag kunde inte skydda mitt barn, när hon behövde mig som bäst.
Men det är som det är.
Nu finns Naaja. Familjens glädjeflicka och hopp om framtiden. Är hon som vi så kommer vi att se det tidigt. Det känns tryggt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar