Living next door to Alice

Jag struntar i tvättiden och går och fikar istället. Är sådär wild and crazy som en kan vara i singellivet. Dunsar ner vid ett litet runt fönsterbord mot parken och äter en pepparkaksmuffin, som är sådär god och dricker julkaffe, vad det nu är.
Vid det närmaste bordet sitter ett par, som jag tror är kollegor. Det är ingen dejt i alla fall. Vid ett långbord sitter sju kvinnor i hijab och pratar och skrattar. Bara inte exet kommer in och ska ha en dejt här på det vanligaste av vanliga fik i stan, tänker jag. Hade vår efterrelation blivit som vi tänkt, så hade det kunnat vara lite skoj sådär. Tokroligt, försmädligt. Men vi har inte setts sen i april och det verkar inte ens som om vi kommer att bumpa i varandra ens by chance. Och med detta försvann all kontakt med en annan människa som jag levde med de flesta dagar under sju år, som jag tvättade till och lagade mat åt och vardagligen träffade. Hon som sörjde skilsmässan mest av alla, kanske den enda som gjorde det och som fick försäkringar om att vi skulle ses ändå, att det för hennes del inte behövde bli så mycket sämre. En ska vara rädd om små hjärtan och aldrig utfärda försäkringar om att löftena kunna ej svikas, nej de står evigt kvar, när det aldrig är så. Allt kan hända.
Vuxnas val och vilja att rensa bordet drabbar barn som varken bad någon att komma eller bad någon att gå. Det borde fungera att vara mer cool inför allt det där. Vuxna ska kunna vara större än att förgå sig i svartsjuka och hämndbegär, ska kunna lämna tvåsamhetsnormens äganderätt, för egendom är i grunden stöld och i synnerhet i mänskliga relationer.
Jag har en dröm om att allt ska förändras på den fronten, att det ska finnas annat än tvåsamhet och ensamhet, att lejon och lamm ska kunna vila vid sidan om varandra. Men mitt vegetariska normbrytande samhälle är långt borta, även om killen med grönt hår där i hörnet ger visst hopp. Vi får hoppas och längta.