Jag lider med V och C. Det kan inte vara roligt att säga nej hela tiden. De sitter där och är framgångsrika, har kunnat involvera allt fler i det politiska arbetet, men så för de inget som helst gjort att vara stolta över. Mitt parti må löpa en aldrig så stor risk att falla ur riksdagen vid ett extra val, men då blir det åtminstone så för att vi ville och gjorde något. Och att det kostade och möjligen för mycket.
Med somligt vänsterfolk är det ofta så att det är lätt att reda ut vad de avskyr och det är då det mesta, medan det är svårare att fatta vad de vill ha. Det är lite som när en är i en tråkig relation men aldrig lämnar för att en inte vill ta risken att det ska bli sämre nästa gång. Man nöjer sig med att gnälla. Man är liksom en medgångssupporter, som jag som gillar ishockey när det går bra för Frölunda. Uppgörelser går bra när det finns guldmedaljer att dela ut, men aldrig när det vankas negativt kval.
C skälls för nyliberalism av sina motståndare. Men jag vet inte det, jag. Landsbygdens småföretagare och bönder vill de ju subventionera hårt. Och högt flög orden i valkampanjen, högt och motsägelsefullt. De är lika diffusa som sitt slagord "framåt". Vad då liksom, tiden går ju oavsett vad någon tycker om det. Och nu gör de sig raskt irrelevanta genom att inte ens försöka få lite av allt de babblade om innan valet. Nej blir inte vackrare för att det sägs leende på småländska.
Ja, jag lider med populisterna och försöker vara ärlig mot mig själv och världen. Ibland går det sådär och ibland bra. Och till sist får vi väl en regering ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar