Kommunala bibliotek i mitt hjärta

Jag bodde en gång i en avkrok, en kvist på en gren på en litet träd, där länsvägar och kanotleder korsade varandra och nedlagda gruvor och försupna föredetta
bandyspelare var de världsarv jag kan minnas. Jag var dålig på att vara dålig och värdelös på att vara bra och lika populär som gårdagens tidningar som blåste nerför gatan.
Men det fanns ett kommunalt bibliotek.
Doften av damm från volymer av klassiker och samtida prosa och ett tidningsrum med Proletären, Ny dag och brittiska rocktidningar. Jag flydde dit och läste Lenin och Stalin och Lundell och Kerouac, för jag var aldrig renlärig på en fläck, det var alltid pendelrörelser i min tunna kropp, det var tidiga tonår och det snöade alltid om det inte regnade. En dag frågade en nyanställd bibliotekarie vad jag ville att de skulle köpa in. Tänk, någon ville höra min åsikt.
Nu bor jag i en annan stad, en stad där obildade nyliberala centerpartister inte har lust att styra, så bibblan är fredad. Och biblioteket är fortfarande min plats på jorden, min retreat, den enda jävla KBT jag behöver och jag tog mina barn dit och sen lekte de på lekplatsen bredvid, medan jag läste. Det är Malmö, så det blåste alltid, men när det blåser försvinner molnen och himlen blir blå igen.