Det blir ett kort stopp i Novi Sad. Några vändor runt i den gamla stan. Jag kunde såklart gå till borgen, men alla balkanska städer verkar ha en borg och jag är lite mätt på det. Spanar in folk istället. Tänker att utseenden och stilar mer och mer likriktas, eller snarare kommer att handla om klass än om ursprung. En radio hörs och det är samma sorts jinglar och reklam som överallt annars. Och samma butikskedjor, här i Novi Sad finns både Zara och HM. Tänker att detta sker och att folk verkar nöjda eller i alla fall likgiltiga inför det. Samtidigt växer nationalismen igen. Det är obegripligt korkat och historielöst. Sen äter jag årets sista balkantomat. Precis så där röd och saftig som den ska vara. Så är det i alla fall inte överallt.
Tar ett tåg med destination Wien från stationen, som är precis lika bombastiskt stor och dåligt trafikerad som jag vant mig vid på Balkan. Tåget rullar igång, faktiskt i tid och Vojvodina är platt utanför mitt fönster, men snart ska det gå över i den ungerska pusztan.
Ungern, det första landet som rev barriärerna mot väst. Nu ser jag bokstavligen ny taggtråd vid gränsen. Jag pratar med en mexikansk kille och jag vet att han kommer att kollas extra noga, medan jag bara får en nick när jag visar mitt pass. Och så blir det, men killen bara skrattar åt det, det är så som livet är. Hans pass är fullt av viseringar och stämplar, mitt är närmast tomt. Till den serbiske gränspolisen råkade han säga ”Jugoslavija” och jag tänker att nu går det illa, men serben bara säger att det är samma sak som Serbien och livet går vidare.
Mexikanen går av i Budapest och jag åker vidare. Utanför fönstret tornar vinstockar upp sig. Tänker på att mina små barns mamma och jag en gång åkte ett helt dygn mellan Budapest och Malmö. Vi hade en dunk vitt vin, bröd, ost och salami, för på den tiden åt jag kött. Det känns som en evighet sedan och det är det väl. Det skulle vara lätt att säga att jag är en annan nu, men du blir aldrig en annan. Däremot kan jag utvecklas. Tur det. Nu omvärderar jag saker igen. Saker jag såg som heliga och självklara var visst inte det. Mitt liv har svängt för mycket, jag har ständigt träffat ytterligheternas sargar och jag är trött på det. Och kärleken, ja det är samma sak som när jag var 20, inget har egentligen hänt. Samma önskan om att bli älskad, samma längtan efter närhet, en rastlöshet som inte vill lägga sig. I takt med att resan fortskrider förskjuts de språkliga tyngdpunkterna från serbiska, via ungerska till tyska. Om Europa är något särskilt, så är det mångfald, tänker jag. En man och en kvinna kommer in och sätter sig. De är unga och till synes lyckliga, hon bär en röd klänning som smiter åt om hennes gravidmage.
I Wien är det livligt på stationen och som så ofta i Västeuropa inomhusgallerior, det är minst lika lätt att få tag i en tröja som i en biljett. Jag kollar tidtabeller och funderar. Pratar med ÖBB:s personal, men allt utmynnar i ett jag behöver spendera natten här. Har inget hotell och klockan är elva på kvällen. Redan klockan sex ska jag åka igen. Det får bli ett klassiskt dignande och jag vet vad jag ska börja med. Jag ska åka spårvagn på Wiens fantastiska spårvägsnät, jag har linjer kvar att utforska. Hittar nästan direkt en fin släpvagn från sextiotalet. Jag sätter mig där och rullar runt i stan. Byter, tittar mig omkring, stannar och tar en kaffe och det är mörkt, en magisk och varm natt. På Stephansplatz står jag en stund och pratar med några djurrättsaktivister och vi är ganska överens om mycket och sen går jag vidare. Två kvinnor i 40-årsåldern som nog druckit ett par öl, kommenterar min ryggsäck och vi börjar prata. Sen tar de mig med till en pub, ett musikställe, det är larmigt och underbart. En man kommer fram och berättar om sin hjärtesorg och jag sjunger Siw Malmkvists ”Liebeskummer lohnt sich nicht mein Darling”, för honom och då börjar han i alla fall att skratta. Mitt sällskap försvinner åt olika håll och innan jag vet ordet av så är klockan 05,00 och jag måste tillbaka till Hauptbahnhof.
Nästa stopp är München. Tydligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar