En partivän tog bort mig från Facebook efter att först ha frågat mig om jag stödde illegala bosättningar och att Israel avrättar människor. Anledningen till frågorna och borttagandet från Facebook var att jag påpekade det olämpliga i att dela Hamasproagaganda och bad honom att testa att vara källkritisk även mot antiisraelisk propaganda. Here we go again, alltså. Hamas och islamiska Jihad skickar missiler från sitt befriande paradis in i Israel och när Israel försvarar sig så är man skurken. Detta har ju mycket lite med frågor om bosättningar att göra, som ni förstår. I nästa vända brukar jag få frågan om jag stöder Israels högerregering och mitt svar blir då förstås nej. Inte heller stöder jag högerregeringarna i Danmark och Norge, men om någon skulle få för sig att skicka missiler från Lomma mot Köpenhamn och de styrande i Lomma sa sig vilja utplåna Danmark, så skulle även de fått höra från mig.
När jag berättar att jag då och då reser till Israel, så kan det mötas både med ilska och förvåning. "Ska du verkligen åka dit?", frågar sig folk som flyger till Thailand eller har familjen i Ungern. Sällan orkar jag gå in på detaljer, men att det är något visst med att på förmiddagen strosa runt i Jerusalems gamla stad, för att sen ta ett kvällsdopp i Tel Aviv och sitta med en god dryck och se solen snabbt gå ner, förstår de när jag förklarar. Även samkönade par kan för övrigt gå hand i hand i Tel Aviv. Testa inte det i Gaza eller Ramallah. Bara ett tips i all välmening.
Vi kan tycka att den israeliska staten är för hård och att de borde vara beredda att ge upp mer. Men hur länge ska den andra sidan bara betraktas som passiva offer för omständigheter? Jag trodde att erkännandet av Palestina, faktiskt skulle innebära att de sågs som en aktiv partner på gott och ont. I Israel finns det såklart en utbredd rasism, men de omliggande staterna är lika judefria som München 1945 och sen antijudiska retoriken ser ungefär likadan ut. Samhället i de arabiska staterna har klasskillnader som får Vellinge kommun att se ut som ett hippiekollektiv och det religiösa förtrycket och lindrigt talat konservativa samhället får KD att verka som queerfemister vid en jämförelse. Kontext, please.
Allt det här säger jag lite då och då och är såklart beredd på mothugg. Men det är aldrig lite mothugg, utan en flod av onyanserad skit. Sedan Stalin bröt med Israel på femtiotalet hatar den vänstra vänstern den judiska staten och med tiden har även sossarnas mainstream hamnat där. I de gröna handlar den från början om att Per Garthon var ovän med Per Ahlmark i dåvarande folkpartiet.
En kan tycka att allt det där är historia och att det mot slutet av dagen är judar och araber själva som måste hitta sätt att komma överens. Kanske har vi européer lagt oss i tillräckligt redan?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar