Jag sitter på ett fik och låter världen vara. Där utanför passerar människor och spårvagnar förbi, för här i Israel är det vardag, ingen särskild dag att tänka på.
Det är min alla första jul i ensamhet, för första gången är varken någon när eller kär vid min sida. Det är typiskt för det här året, det ensammaste i mitt liv. Men innan ni tycker synd om mig, så kan ni veta att jag valt bort sällskap, jag kunde varit med andra i stort sett hela tiden. Också nu i juletid.
Igår hamnade jag i Haifa. Och i Tel Aviv. Och i Nasaret, men det var bara under en kort stund, så det släpper vi. Målet med turen var Tsafet, denna så centrala plats i judendomens historia. Jag går omkring i smala gränder, tittar in i en gammal synagoga diskuterar konst och religion med ett par från Seattle, samtidigt som jag äter världens godaste falafel. Vi är långt uppe i norr, på skotthåll för Hizbollah, men det är livfullt och glatt här, om än lite eftertänksamt. Nere vid stans busstation tar jag den första buss som står inne. Det står Nasaret, med tydliga hebreiska bokstäver. Det valet förändrar alla dagens och den närmaste nattens planer. Tack vare det hamnar jag i Haifa. Tack vare det får jag en fantastisk fina i stans gamla tyska kvarter och tar tunnelbanan upp på berget sen för att kolla på utsikten. En kvinna som går på samtidigt som mig har en norsk flagga på sin ryggsäck. Tänk om det är hon norskan jag en gång mötte i Tiberias, som jag drack med, gick längs stranden med, åkte runt på Golan med under min första resa till Israel? Hon kanske blev kvar här gifte sig och började jobba här i stan där alla jobbar och bussarna går på lördagarna. Men det tror jag väl inte ändå. Hon är ju inte ens sig lik i så fall men det är väl inte jag heller. Och nostalgin får inte riktigt tag i mig, för mycket har hänt och jag är bättre på allt nu, jämfört med då. Andra kan fastna i igår, jag vill vara där jag är. Gjort är gjort. Jag kunde vara så ängslig och rädd och det är jag inte alls nu, inte rädd för någon eller någon. Det enda jag tvivlar på är mig själv. Inte så lite heller emellanåt.
Sen promenerar jag ner för berget, bahaitemplets kupol lyser, men annars har det blivit beckmörkt. Och jag missar den sista bussen till Jerusalem. Jag går vilse får lera på skorna, men missar bussen. Det enda buss som ska någon längre stans ska till Tel Aviv. Dit kan en alltid åka. Dit tänkte jag ändå åka på julafton.
Och när vi är framme vid Tel Aviv nedgångna busstation, så schasas alla ut i Tel Aviv-natten. Innan jag åkte till Israel frågade jag mig vad jag ännu inte sett i Tel Aviv. Och rätt svar är då att jag aldrig gjort en magisk ljummen nattvandring. Men nu är det dags för det. Jag går iväg, närmast planlöst, det är fler än en kan tro ute, invid busstationen är det många män som eventuellt inte har någonstans att gå, slitna, passiva som inte bevärdigar mig med en blick. På en bänk sitter två transor och några pojkar på cyklar cirkulerar runt dem, men transorna tar inte deras skit, utan försvarar sig. Jag går längs invanda och nya spår, Rotschildgatan, Dizengofftorget, som blivit fantastiskt vackert efter ombyggnaden från trafikplats till mötesplats.
Sen hamnar jag såklart vid stranden. För första gången alldeles ensam där. Det blir inga bilder, annat än de som mina ögon registrerar och inga kontakter med omvärlden, inga uppdateringar, för batteriet är slut i mobilen. Skönt ibland. Sätter mig på en nattöppet uteservering, den mycket homosexuelle kyparen skiner upp och kommer fram och börjar prata, en ung kvinna som liknar min gamla kollega Irene sitter och skriver på en macbook, djupt försjunken med anteckningar vid sidan av och en halvdrucken kopp te strax intill. Jag sitter kvar länge, tills det är dags att försöka ta sig tillbaks till Jerusalem. Radion på fiket spelar "I want to know what love is" och jag tänker, nej låt mig slippa veta, eller jag vet det kanske alltför väl. Klockan sex tar jag en buss upp till Jerusalem. Jag somnar så fort jag låter min kropp möta sätets tyg.
God Jul på er. Ät inte för mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar