Oktobers vindar virvlar upp löv och tankar och jag går in i min lägenhet och stänger dörren om mig. Lika bra att fly iväg med en bok eller bra film. Sen är det snart morgon och dags att cykla iväg de fyra kilometrarna till jobbet med musik eller pod i lurarna, tills min arbetsplats röda tegel dyker upp och tar mig ner på jorden igen. Ni som läser det jag skriver vet att jag tycker om mitt yrke, min uppgift. Men frågan är ändå hur länge jag kommer att orka. Det är så mycket runt omkring som stör och kräver av en, så mycket som drar åt fel håll. Det är en centralstyrning och ett idogt kontrollerande. Bit för bit har vår frihet begränsats, trots att förvaltningsledningen säkert skulle mumla något om att personalen är den viktigaste resursen om en väckte dem mitt i natten. ”Hållbarhet”, basuneras det ut ovanifrån och vi förskollärare får i uppgift att plugga in FN:s sjutton globala mål, vilka sen ska omsättas i praktiskt arbete med förskolebarnen. Jojo. Det kryllar av möten och verksamhetskvällar och diskussioner som till synes är öppna och fria, men vi vet vad som är rätt svar på de flesta frågor. Och med individuell lönesättning så är det klokt att inte vara för kritisk. Det kan kosta. Fråga mig, jag vet. Dessutom uppmuntras vi att skvallra på varandra, snarare än att se varandra i ögonen och säga som det är. Det söndras och härskas.
Det jag saknar är tillit och tid. Såklart. Jag önskar att jag efter alla mina år i verksamheten litades på, att jag fick gå ut och promenera med min barngrupp utan att behöva fylla i en riskanalys, jag önskar att det vore tillåtet att gå ensam med några barn till biblioteket för att mysa och låna böcker, men det är förbjudet sedan några veckor. Alltid minst två. Jag önskar också att jag och mina kollegor utifrån styrdokument själva fick avgöra vad det ska läggas tonvikt på i verksamheten. Jag önskar att centralstyrningen, kontrollerandet och byråkratiseringen kunde upphöra. Men jag har svårt att se att kommer att bli så. Det är nämligen så att det finns en stor kader av tjänstepersoner, halvchefer och förmän som måste motivera sin existens. Det är som ett självspelande piano.
I min lilla skalle ser jag en bild av hur saker växer nerifrån och upp. Hur små ungar får värme och utmaningar och hur det så kallade golvet prioriteras framför ljummet kaffe i möteslokaler, hur en barnhand i min är viktigare än kvalitetsrapporter och hur alla som gör samma jobb faktiskt får samma lön. Solidaritet istället för kontroll och angiveri. Sånt där, ni vet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar