Dampvuxen

Varje år ser jag minst en av oss i de grupper jag jobbar med. En som har svårt att sitta still, en som kommer att få svårt att lära sig att knyta skorna, som kommer att ses som störig eller extremt störig om det är någon som ses som tjej. Och sen efter en helvetesbarndom blir de äntligen vuxna och får höra om hur lycklig barndomen är och hur tråkigt det är att vara vuxen. För mig var det en välsignelse att slippa vara barn. Jag var intellektuellt brådmogen och kunde nog blivit något fint om jag bara fått röven ur vagnen eller avslutat något. Den roman jag och Sara faktiskt avslutade tycks inte bli publicerad. C'est la vie.
I arbetslivet har det funkat lite olika. Min kropp mår bra av fasta tider, lön på kontot och jag är bra på en hel del av det jag ska vara bra på. Men det har också varit en del bekymmer, det går inte att ljuga bort. Jag hamnar i skottgluggar, jag får vänner och fiender, men sällan mellanting. Jag står upp för saker men klantar också till det för mig. Det märkliga i arbetslivet är att alla visst ska vara bra på samma saker. Att jag är en stjärna på att fånga gruppen, att jag är bra på föräldrakontakt och verkligen ser den där ungen som riskerar att få det som min dotter räcker inte. Jag bedöms efter annat enligt jantelagsprinciper. Och de som bara flyter med lite mainstream och är tysta, ordningsamma och ibland kläcker ur sig något självklart på personalmöte och medarbetarsamtal vinner. Alltid.
Att vara dampvuxen är ändå att leva ett spännande liv och jag vill inte byta. Normalt liv verkar så tråkigt. Parmiddagar, kräftskivor, chartersemestrar och lagom älskad, lagom liv, lagom jobb och lagom lycka. Och folk får ta alla mina sidor eller låta bli.