En vecka senare #törnbladtågluff18

Jag tror jag skrev något i bloggen om Europas mångfald nu senast, om hur härligt det var med alla språk som avlöste varandra under den långa vägen från Novi Sad till Wien. Samtidigt så blir somligt annat likriktat, samma radiojinglar, samma Zara och HM vart jag än kommer, samma coffeechains, eller i alla fall kopior. Det kanske är ohjälpligt, jag vet inte. Det som var sorgligast att se var ändå hur nationalismen och misstron mot den andre lever och växer. I Skopjes alla ryttarstatyer och det gigantiska korset på berget, som en signal till landets 35 procent muslimer om vem som bestämmer. Eller för all del de många albanska flaggorna i byarna längs vägen från Ohrid. I Novi Sad fanns på torget en fotoutställning om de serber som fördrevs från Krajina, men inte ett ord om Vojvodinas egna ungerska minoritet eller andra fördrivna grupper. Och jag avskyr detta att dela in i vi och dem och att göra sig till hjältar och offer och att rakt eller underförstått demonisera den andre.
Det är fint att söka en identitet, men illa när det ska gå ut över andra. Kan vi inte bara vara människor i världen?
I tre veckor satt jag på tåg och bussar i ett fredligt Europa. Inte ett skott såg jag avlossas, men ljudet av trampande stövlar hörs ändå på avstånd.