Hösten, vi vann över dig

Det känns som en sån kväll så jag ska sitta med en kaffekopp och presentchoklad på inglasningen och lyssna på sentimental country. Det är liksom sånt väder. Och jag är klar med den här hösten, den som jag i minnet sov bort.
Här ljuger minnet och det är klokt att förstå att minnet gör just så. Jag har inte hittat mig själv, för det gör en aldrig, eftersom det skulle betyda att jag inte förändras, utvecklas.
Hela hösten har jag vårdat mig, hållt utbrändheten borta. Det har inte varit gratis. Och solidariteten mellan oss som jobbar ihop är själva grunden för att jag suttit kvar på golvet med gitarren i hand eller promenerat med våra egna Malmöitiska gula västar istället för att krossas. Det, sömn och bra böcker. Solidaritet, som idag när jag och hon vännen med de där allra mest granskande ögonen pedagogiskt och klart förklarade läget för ledningen, utan omsvep eller bortförklaringar. Och ledningen nickade och lyssnade.
Och den där vännen fick en hård kram, det skulle hon förstås fått oavsett. Vi har en pakt som pallar både uppgångar, nedgångar och jämngrått väder. Sen gick jag ut i Malmöluften, den allt renare luften i vår så förtalade stad. Jag kom hem packade min ryggsäck, la ner det jag inte kan vara utan och förberedde mig på att gå upp och gå vidare nästa dag. Jag reser klockan 07:00. Hösten, vi vann över dig.