13 augusti 2019

Jim Morrisons grav

Sommaren innan jag skulle fylla 21 gick jag och två kompisar in på Pere Lachaise-kyrkogården och kollade in Jim Morrisons grav. Alla gjorde det, alla tågluffare och gamla hippies, ja folk som hade vägarna förbi. Oscar Wildes grav var också där och han var en långt större rebell än Jim M, men det fattade inte vi då. Det lär finnas en bild på mig sittandes där med Jims kvarlevor under mig och förhoppningsvis långt ner i jorden. Antagligen är jag långhårig och ganska smutsig. Möjligen även barfota. Ingen av oss tänkte på döden, knappt ens att Jim M vid 27 fick en exceptionellt tidig bortgång
Vi var unga och rastlösa och livet var fan evigt. Tre år senare var jag farsa. Det hade jag verkligen ingen aning om under den resan, för jag hade inte ens något fast förhållande. I kärlek var jag oerhört obildad. Jag läste Hemingway och dagen efter drog vi vidare till Lissabon eller vart det nu var. Jo, Biarritz. Minns inte vad vi gjorde där. Drack vin och åt vitt bröd kan en gissa. Badade och drömde. Det var nog också den sommaren jag slutligen lämnade den vänstra vänstern för gott. På något sätt förstod jag att femårsplaner och storskalighet inte var förenligt med mig. Ulf Lundell sjöng att vill du ha din frihet så får du ta den och jag ville ha min frihet. Tids nog måste vi bli borgare, gissade jag. Men det hände aldrig.
Det är samma grundläggande värderingar nu som då. Lite putsat i kanten, patinerat av decenniers väder och vind, men ändå detsamma i grunden. Det är kanske därför jag sällan längtar tillbaka till något, jag vet inte, men jag slutar aldrig tro på att allt ska bli bättre sen. Nu ser jag på Instagram att Jim Morrison fått en ny gravsten. Han är lika död för det. Men vi som lever lever. Det är faktiskt du som väljer, så ta vara på ditt liv.

Inga kommentarer: