Till oss som fostrar pojkar #internationellamansdagen

 Vet inte hur bra jag varit som fostrare. På mina axlar sitter en domare, hårdare än min lumparkompis Anders Frisk någonsin var på fotbollsplanen. Jag minns mest de gånger jag tappade det eller inte var där. Så funkar det och så måste det funka. Normen ska vara närvaro och att en gör saker med och för sina ungar. Men mina söner pratar i alla fall. De kan formulera tankar och känslor i ord. Jag tror att det är en bra början. Sen har de såklart svajat ibland. Någon har kanske varit för tuff och någon för vek för sitt bästa. Mansrollen har sina poänger, idealet att stå upp för sig och de en älskar och bryr sig om, men baksidan är så jävla svart. Känslokyla och ordknapphet är dåligt. Svartsjuka, tron att en äger en annan människa, allt jävla rör du så dör du och gud vet allt nonsens som finns där ute. Lusten att spöa någon som tycker annorlunda eller hejar på ett annat fotbollslag. Herregud. Vad fan är det för fel på folk?

Mina ungar blir i alla fall inga incels som sitter på din kammare och hatar på nätet i frustration över att inte få ligga. Jo, men de blev bra. De har fina mammor. Annars tycker jag nog att fostran av pojkar både hemma hos folk och bland oss som har betalt för det är väl slappt och sterotypt. De tilltalas med enkla kommandoord, men hjälps som bebisar tills de börjar skolan. Då jävlar ska de vara tuffa. Sen kommer heteronorm och traditionell tvåsamhet och det där med att äga och kontrollera en kvinna. Och att lyckas med stort L. 

Så kan vi ju inte ha det. Behovet av fysisk styrka minskar för varje dag, färre och färre kvinnor önskar bli satta på pedistal eller att "bli behandlade som en kvinna", men däremot: ord, nyanser, att andas lugnt, det är för framtiden. De som går igång på det kan gärna spela dom och sub, men det är på lek och inte livet. Kom igen nu, för fan. Ändra på det där. Snubbar, ta föräldraledigt. Läs böcker, både för er själva och ungarna, säg att ni älskar era söner. Krama dem en gång för mycket och gråt så att alla ser det