Svävar som en ängel #marseilledec19

Att resa ensam är lite som att vara en av de där änglarna i Himmel över Berlin. Du observerar. Där en synnerligen stilig man med schal slängd nonchalant runt halsen, där en kvinna med hijab och ett skrikande barn. Tänk alla gånger en skulle ha med sig ungarna nånstans och de bara vägrade. Och inne på baren, tre män spelar kort och en annan ensamresenär sitter med en kopp kaffe och gud vet vad han tänker på. I alla ställen en kommer till, så letar en upp likheter och skillnader mot andra platser som en varit på. Här i Marseille är det lite som Neapel, lite som Göteborg, lite som i Valletta. Det är gator som leder till havet och backar. Det är en stad som fattats på min lista. Jag unnar mig en knapp vecka här. 

För mig är en resa också när jag verkligen sträcker ut benmusklerna och kommer upp till en basilika, som heter Notre-Dame, efter den där jiddische maman som fick en ingivelse, och sen sätter mig ner bland kandelabrar och krucifix och ber en liten bön till den katolske guden om något jag aldrig tänkt be om igen. En bön på tvären, för gud hjälper den som hjälper sig själv, som jag brukar säga till förskolebarnen. Sen är ju inte den katolska guden min direkt. Den katolske guden har för pråligt utanverk och gud kan ju inte vara människa, det fattar väl vem som helst? 

Marseille blir som hemma med en gång och jag fortsätter att flyta runt i stan. Det är en enorm demonstration på gång, det känns som om det är Pridefestival för heteros, det är soundsystems, talkörer och alla bokstavskombinationer som tänkas kan. De demonstrerar för eller emot inskränkningar i pensionssystemet. Kravallpolisen vaktar, de ser ut som om de ska ut i krig.

När jag kommer tillbaka till hotellet slår det mig att jag inte pratat med en enda människa idag, förutom såna jag beställt mat och öl av. Som en svävande ängel, typ. I morgon får jag nog bli människa igen.