02 augusti 2019

Stand by me. (Wien) #öst19

Sitter på cementplattorna utanför Stephansdomens tunga gotik och lyssnar på människor som  turas om att spela på ett piano som ställts upp. Vi är många som sitter här. Folk bara sätter sig rakt ner. Regnet hänger i luften, men det är magiskt på något sätt. Jag är kär i Wien. Trots den blytunga finkulturen så finns det något här som jag inte vill vara utan. Det är klart att det också är en vila att vara i ett land där en kan göra sig förstådd och förstå det mesta som sägs. Jag är avslappnad och har det skönt. Och ändå var det på vippen att jag inte åkte hit. Nu spelar en kvinna Beethovens nia högt och tydligt. Europahymnen.
Det är mitt tredje besök i Wien, men det känns som om jag varit mycket här. Första gången var med Sara, det var lite grått och dystert och där jag nu sitter härjade turkiska fotbollsupportrar och vi ryggade tillbaks. Men i rummet som vi hyrt fick Sara det telefonsamtal som innebar att vi kunde börja planera för att flytta ihop. Det var ett avgörande ögonblick för oss och vi tänkte att nu kan inget stoppa oss. Det var en eufori som med tiden skulle bytas mot alla dessa vardagar av tvättider och annat som skulle styras upp. Vi var bäst som särbor. Men det kunde vi inte veta då. Normen fångade även oss. Och jag är glad att vi chansade. Och förra året, också av en händelse var jag här ett märkligt dygn, när jag snurrade runt och sen plockades upp av några kvinnor som tog med mig på ett ställe där en man sjöng Dylan på tyska och jag där så småningom sjöng "Liebeskummer lohnt sich nicht, my darling" för en man som satt nydumpad och sorgsen. Den här staden är som en människa. Här uppfann Hitler nazismen och Freud psykologin, det är en plats där saker händer. Åker ut och kollar in Karl Marx-Hof, visionära sossar lät mot slutet av 20-talet bygga oerhört vackra, enorma hus. Vanligt folk skulle bo som de förtjänade. Nu är det lika dyrt att bo här som någon annanstans. Visionerna avskaffades här med. Hinner med en superfika också här i fikornas huvudstad innan jag slår mig ner bland de andra på torget. Nästa pianist spelar Stand by Me. Det vore ju en nåd att stilla bedja om.

Inga kommentarer: