Brno, Tjeckiens andra stad. Någon metropol är hon inte, mer charmig och sådär putsad och med spårvagnar som rullar på nyrenoverad räls i centrala stan. Gatstenen blänker och det är stora torg där skulpturer breder ut sig, mer Kraków än Prag, mycket mer. Om du rest en del i den här delen av Europa så vet vad du får när du kommer hit och du tycker om det. Jag tar mig hit med tåg från Wien, fortfarande fascinerad över att det inte är gränskontroller och att en går på i ett språk och av någon timme senare i ett helt annat. Mångfalden. Europas idé. Tänk inte annat. Ändå vet jag att det för hundra år sedan hördes tyska och jiddisch bredvid tjckiskan här. På en vägg har någon sprayat "Fuck nationalism". Ja. Gör det. På tåget hamnar jag bredvid en engelsk familj som gnäller hela vägen från Wien hbf och in i Tjeckien. Det kan inte vara roligt att ha så orimliga förväntningar på allt på semestern, så att en kommer hem besviken och med anekdoter om usel service. Men jag har mina egna hjärnvindlingar att åka berg och dalbana i. Ensamåkandet ger en extremt mycket tid att söka sig inåt. Hela tiden kommer jag tillbaka i huvudet till detta att allting löser sig. Jag klappar mig på axeln och känner att de senaste årens jobb med mig själv ger resultat. Ingen oro följer med mig på min resa, inget som har med själva resandet att göra. Ändå ligger jag med dödsångest på mitt hostel i Wien, för det är så svårt att begripa vissa saker. Och jag är ju en dramaqueen ändå. Det vill jag vara, det är jag. Det ska gå upp och ner, saker ska förstoras. Annars är det inte jag. I Wien är alla väldigt unga på mitt hostel, de har så mycket bry med så lite, men i Brno får jag dela rum med en man, äldre än jag som riktigt andas ohälsa. På natten ligger han på rygg och snarkar högt. Det är fetma och fylla och jag tänker att så där kommer jag aldrig att bli. Jag vägrar. Jag ska ta hand om mig. På en free tour träffar jag ett svenskt par som jag utbyter reseminnen och tips med, medan guiden berättar om det märkliga uret på torget. "Vad tycker ni att det liknar?" En buttplugg, tänker jag, men det säger jag inte. Det är första gången sen jag lämnade Trelleborg för tre veckor sedan som jag pratar svenska med någon. Det känns märkligt, men vilsamt ändå. Språket är det smörjmedel som får all kommunikation att snurra och hur bra du än är på främmande språk, så är det främmande språk.
Sen promenerar jag upp till den där borgen som märkligt nog heter Spielberg, som regissören. Det stramar i vaderna, men det är skönt. Jag tänker på den snarkande mannen som jag delade rum med och på en sund själ i en sund kropp. Kanske lurar jag bara mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar