"Därför är jag som jag är." #adhd

"Mamma fick en stöt när jag låg i hennes mage. Det är därför jag är som jag är."
Orden är min äldste sons, han den mest svårfostrade och känsligaste av dem. Och han var väl sju-åtta år när han sa det och mitt hjärta höll på att gå i bitar. Jag ville bara hålla honom och säga att han var bäst som han var. Men han såg sig som en annan sort. En sämre sort. Och varje dag fick han det bekräftat i skolan och vart han än försökte hitta ett sammanhang. Han har haft ett trassligt liv och ingen av mina ungar har jag haft så dåligt samvete för och ingen av dem känner jag igen mig så i. Inget har fått mig att ifrågasätta mitt föräldraskap som turerna kring honom och vi förstår varandra mer än några andra. Men han är den som vänder sig om på en restaurang och säger: "Inte n-ordet tack!", till ett sällskap och den som tågade ner till skolan när hans dåvarande (?) styvbror blev mobbad. Att vara utanför ger också möjligheter. Inga fina normaler i bekantskapskretsen gör något liknande. Och jag speglar mig i det. Sån var jag med. Och det kostade.

I januari förra året fick jag till exempel ett mail där någon föreslog att jag skulle ha en narcissistisk personlighetsstörning, någon som dessutom sa sig känna mig väl.
Jag satt där ensam i min lägenhet, i djupet av mitt misslyckade föräldraskap och märkliga relationshistorik och bara stirrade.
Skulle jag betrakta mig som förmer än andra?
Nej.
Snarare raka motsatsen.
Och jag har samlat på sånt som bekräftat min värdelöshet som när någon sa att: "Det förstår du väl att jag inte vill vara med någon som har ADHD?"
Ja, jag fattade det.
Jag förstår att jag en gång hade dig på nåder och att du vill ha en normal snäll människa som inte brinner så mycket, utan kör sina inlärda riff.
Det är inte jag, det. Här finns inga strukturer, här går vi på feeling. Frågan om jag skulle välja något annat om jag kunde är ytterst teoretisk. Vet ej. När jag var yngre, absolut. Samtidigt gör mina erfarenheter att jag bara måste jobba med något som betyder något för andra. Det brinner. Som när sonen sa det där och gick ner till brorsans skola. Men mest har det varit utanförskap och misslyckanden. Faktiskt. 

Och min äldste son lagar sig och jag är glad att det finns bokstäver och hellre överdiagnosticering, där för många får hjälp än för få. Nu jobbar han på en camping och pluggar för att ta igen kassa betyg, så han kan komma in på högskolan.
Han fick ingen stöt, han ärvde mina gener. Han gjorde det i ett samhälle som ännu inte vaknat och förstått att använda olikheter som ett verktyg för att bygga en starkare framtid.