”Det är för att du är passionerad”, säger hon, när jag ännu en gång hävdat att lugna tysta människor är tråkiga. ”Det är för att du alltid haft stormiga förhållanden. Du tror att det inte är kärlek annars”.
Sen säger hon att det finns andra sätt att göra det på. Att det finns människor som är lugna och trygga och ändå inte tråkiga. Jag vet, det är såna som blir bra kollegor och whatnot, men jag ser dem aldrig närmre än så. Alla mina kärlekar och darlings har varit människor med temperament och en inre eld. Det bara är så. Jag hävdar det bestämt. Hon skakar på huvudet. Jag tar en slurk ur kaffemuggen. Sen pratar vi om annat.
Nästan samma scen upprepar sig några dagar senaste. En kvinna med lugn röst förklarar samma sak för mig igen, helt oombedd på en plats där jag minst kunde ana det. ”Du kanske tror att lugna människor måste ara tråkiga, Anders. Men du passar inte med någon som är som du”.
Jesus. Vad fan händer. Jag undrar om det är ett mirakel och så pratar jag med min vän med insikt i den sortens frågor och hon säger att mirakel är något annat än det vi tror, det är när människors hjärtan vänds från misstro och hat till omtanke och respekt. Det är så vackert att jag nästan blir gråtfärdig, trots sertralinet. Den jag misstrott och stundom hatat är nog i så fall mig själv och det är antagligen mig själv som jag måste visa respekt och omtanke. Jag måste inte sparka bakut och dissa helt vanlig jävla snällhet, men det är så svårt att lära om. Det är också ganska sent påkommet, tänker jag medan regnet trummar mot fönstret i köket och elementet surrar och jag tar en sked jordnötssmör ur burken. Men jag ska inte vara så What if, har jag lovat min vän med de skarpaste ögonen utan mer här och nu. Men jag trodde att kärlek måste vara krig. Jag trodde att det inte var på riktigt om den jag levde med inte då och då förklarade vilken idiot jag är eller usel förälder eller i bästa fall bara slarvig (sant hur en än räknar) och att jag högg emot och sa saker jag sen ställdes till svars för. Jag trodde att jag skulle vara glad för varje dag som jag inte blev utslängd eller bedragen, för det var ju så det skulle sluta. Så till den milda grad var jag sådan att jag mer än en gång snarare flydde slagfältet innan kanonerna började mullra. Jag har offrat mycket för att å bli älskad och omhållen. Men jag har emellanåt också gett upp för lätt. Tänkt: ”Gå du till någon bättre”.
Nu sitter jag här. Mitt bord från Öppna hjärtat är repigt. Ett ljus med ett porträtt på mig fladdrar mitt på bordet, en julblomma och en glad teckning från en unge lättar upp den bruna tonen i mitt kök. Detta är mitt finaste hem någonsin. I två år har jag byggt mitt hem och mitt värde. Jag har varit snällare mot mig själv, i alla fall hygglig. Sertralin, kaffe och dyr glass hjälper, liksom böcker och serier. Löpning, om än utan prestationskrav. Jag trodde kärlek måste vara krig, för jag trodde att jag var en soldat, en martyr, en Don Quijote som han på väggen i mitt vardagsrum. Jag trodde fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar