Det är dyrt, men inte lika dyrt som i England, där priserna är astronomiska. Det är ändå kanske trettio tusen pers där. Fotbollsmatchen är en av de få saker i guideboken som jag verkligen gör. Varken än If, eller nationalparken fick något besök. Däremot har jag suttit på caféer och läst i en bok i solskenet och låtit mig fara vild i den brötiga stadsmiljön som är Marseille. Sett på människor av olika sorter, drömt mig framåt och någon gång bakåt. Så reser jag nuförtiden. Jag har ändrat mönster, som det heter. En timme för tidigt kommer jag till fotbollen. Jag och tider. Herregud. Det är med det som med pratande, antingen är jag för mycket eller för lite, det är aldrig lagom. Lagom är det inte heller att jag går helt vilse efter matchen. På vift i ösregn i stans södra delar. Men jag vet att det fixar sig, för det gör det alltid. Kanske återkommer jag till det i bloggen på nyår, men det största för mig i år är att jag inte oroar mig så mycket längre. En blir som en umgås och i år har jag mest umgåtts med mig själv. Men jag kommer till det en annan gång. Det och baksidan: ensamhet.
Mina fötter blir plaskvåta, men snart ser jag en skylt med ett stort M och jag går in i värmen. Två minuter senare kommer tåget. På morgonen läser jag i Sydsvenskan om en kvinna i Sjöbo som gått från SD och Pegida till att hjälpa flyktingar, men till priset av förlorade vänskaper. Saker kan bli bättre. Och i morgon är det jobb igen. Channukkah, sameach.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar