28 december 2019

Grubbel och glass: årskrönika 19.

För precis ett år sen satt jag på Condeco med min vän L och fikade. Idag satt vi i hennes vardagsrum och gjorde samma sak. Hennes son spelade FIFA och hennes dotter la pussel. L och jag pratade och pratade. Allt har hänt och inget. Ett år har gått.  Nu är jag hemma igen. Jag sitter i köket i min lägenhet. Det surrar i elementen, jag skulle egentligen fått nya under året, men det blev visst inte så. Var inte jag bortrest, så hade firman som skulle montera semester, det var i osynk under hela säsongen. Jag är ensam här i lägenheten. Det är det normala nu. Sonens rum har blivit ett sovrum med en helt ny dubbelsäng som jag kan bre ut mig i. Idag är det menlösa barns dag. Jag minns hur Mikael Bernhoft i åttonde klass pekade bakom min rygg mot mig när vår lärare pratade om den här dagen. Jag låtsades som inget. Nu är han gift med en thailändska och bor i Vingåker. Och, jodå, på hans facebooksida lajkar han Sverigedemokraterna. Såklart. Vi människor hamnar på olika ställen i världen. En får stå för sina val. 2019 går till historien som det år då jag vände mig in mot min egen trädgård och beskar mitt träd på döda grenar, så att de friska kunde leva vidare. Det fick bli så, trots det politiska klimatet. Jag detoxade från oro och gav upp kampen mot det som stör mig, accepterade det som alltid är där i min kropp, accepterade medicin och ännu fler insikter, hoppades att jag var värd något, värd att tycka om eller rent av älska, slogs mot ensamhet och för de stunder av lycka som faktiskt kom. Jag vann den kampen. Någon publicerade mot slutet av året vad som skulle vara en nidbild av mig på sitt Instagram. Är det så vederbörande ser på mig, så är det. Jag fick fundera på om det kunde ligga något i det och fundera på varför människor som inte missar ett tillfälle att bedyra sin lycka, ändå vill lägga tid på att avsky mig. Men jag är kanske inte för alla. Hos mig finns något som delar vattnet. Love eller hate. Det år vara så. Grubbel upptog väl mycket av min tid, fast de inte läker några sår. Det åts för mycket glass och choklad. Min ryggsäck prickade av Östeuropa på sommaren, men först Berlin i januari och mot slutet även Marseille. När jag reser är jag mitt bästa. Det är vindar från medelhav och solen på mitt ansikte längs Dnjepr, som tar fram den jag vill vara. Jag är 56 och längtar till framtiden, när allt fler längtar tillbaks. En släng av dåligt samvete över att jag varit så inåtvänd under året slår emot mig, det är skarpt läge, nassepartiet har en fjärdedel av väljarna bakom sig, men sen tänker jag på mitt jobb, hur vi bygger underifrån, hur vi faktiskt drar vårt strå till stacken och attackerar toxisk maskulinitet och rasism och tänder hopp i barns ögon. Under delar av året var väggen nära. Det är svårt att räcka till. Men det får duga, det som blev. Tack till familjen och till M, F, K, L, S, J, V, A, J, R och andra för att ni finns. Hejdå till er som försvann. Livet går vidare. Putsa vindrutan, men gör backspeglarna små. 

Inga kommentarer: