Jag köper en tröja med texten Chernobyl tours och symbolen för radioaktivitet på. Det är så absurt, så det går bara inte att låta bli. Vår lilla minibuss står parkerad och vi i gruppen väntar på att alla ska ta sig igenom den sista av fem eller något kontroller. Några skrattar, men mitt hjärta är i bitar. Jag kan fan inte inte andas. Samtidigt förstår jag att det skojas, vi människor har olika sätt att handskas med det obegripliga. Ska jag vara förbannad eller gråta? Jag har gått sju våningar upp i ett snabbt utrymt och sedan plundrat hus, stått ute på taket och sett allt, jag har sett det övergivna nöjesfältet och torg som naturen börjat ta tillbaka, blommor som spirar på den övergivna idrottsplatsen. Med egna ögon ser jag vad konsekvenserna av att människor inland försöker leka gud.
På ett ställe finns ett äppelträd. Äpplena ser mogna ut, men jag hejdar mig innan jag tar ett. Just det, vi ska ju helst inte röra något alls. Pripyat fick överges, inget härifrån ska föras ut och sanering och radioaktivitet tar aldrig slut. Det täcks över och alla hoppas på det bästa. Hundar rör sig i området, de är vana vid människor och blir glada när jag pratar med dem. Hundar fattar alla språk. Guiden pratar och pratar och jag berättar om hur även svampen i Sverige påverkades så att den blev oärlig. Guiden rycker på axlarna. Det är så det är och så fortsätter han sina tekniska utläggningar, men jag är här med hjärtat och frågar mig varför jag inte kan vara en normal person som åker till stränder och dricker paraplydrinkar eller vad folk nu gör där. Men jag är precis där jag vill vara. Mitt liv är att bli berörd och att kämpa. Inte att turista i tillvaron och vänta på att få dö. Det känns som om det kliar och på ett fält växer solrosor, men förutom besökare med minibuss och de som jobbar med reaktorn är det tomt på folk Vägarna är breda och öde, i den gamla förskolan ligger några leksaker spridda. I en av lägenheterna i det höga huset står ett piano kvar. Det gick väl inte att sno. Vi serveras lunch i reaktorjobbarnas kantin. Innan dess måste vi såklart mätas i en enorm geigermätare, som om inte den ju har runt halsen räcker. Den vegetariska maten är ris, rårivna morötter och en skål bortsj. Det är bambafeeling. Nån slags normalitet ändå mitt i det absurda. Sen ska vi återsamlas. De nederländska tjejerna står och röker fast det är förbjudet i hela zonen, men guiden ser åt ett annat håll.
På ett ställe finns ett äppelträd. Äpplena ser mogna ut, men jag hejdar mig innan jag tar ett. Just det, vi ska ju helst inte röra något alls. Pripyat fick överges, inget härifrån ska föras ut och sanering och radioaktivitet tar aldrig slut. Det täcks över och alla hoppas på det bästa. Hundar rör sig i området, de är vana vid människor och blir glada när jag pratar med dem. Hundar fattar alla språk. Guiden pratar och pratar och jag berättar om hur även svampen i Sverige påverkades så att den blev oärlig. Guiden rycker på axlarna. Det är så det är och så fortsätter han sina tekniska utläggningar, men jag är här med hjärtat och frågar mig varför jag inte kan vara en normal person som åker till stränder och dricker paraplydrinkar eller vad folk nu gör där. Men jag är precis där jag vill vara. Mitt liv är att bli berörd och att kämpa. Inte att turista i tillvaron och vänta på att få dö. Det känns som om det kliar och på ett fält växer solrosor, men förutom besökare med minibuss och de som jobbar med reaktorn är det tomt på folk Vägarna är breda och öde, i den gamla förskolan ligger några leksaker spridda. I en av lägenheterna i det höga huset står ett piano kvar. Det gick väl inte att sno. Vi serveras lunch i reaktorjobbarnas kantin. Innan dess måste vi såklart mätas i en enorm geigermätare, som om inte den ju har runt halsen räcker. Den vegetariska maten är ris, rårivna morötter och en skål bortsj. Det är bambafeeling. Nån slags normalitet ändå mitt i det absurda. Sen ska vi återsamlas. De nederländska tjejerna står och röker fast det är förbjudet i hela zonen, men guiden ser åt ett annat håll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar