Fy fan för här och nu

Lägger upp de sista bilderna från sommarens resa på fb. 135 bilder, blev det visst. Minnen. Platser som tar plats i min kropp. Men om allt är "här och nu" eller "blicken framåt", så är det meningslöst att resa, för att resa är att skaffa sig minnen för livet, kärlek till världen och erfarenheter. Mina fötter minns gatstenarna i Lviv, mina ögon minns dalen nedanför oss i Interlaken i Schweiz, hjärnan minns Auschwitz och gommen minns den allra första frukosten i New York bredvid strykjärnshuset, nyårsdagen 2010. Och öronen minns trafikbuller, sånger och rösterna hos dem en mötte på vägen eller reste med.
Jag tror att vi blir till hundar om vi lever för dagen eller fortsätter att vara barn och jag vill fan inte vara ett barn. Vuxen är fint. Erfarenheter gör mig klokare. När en kollega hör av sig och vill att jag ska bli indignerad över att ett rum tydligen ska användas på ett visst sätt, så tänker jag på den övergivna förskolan i Tjernobyl. "Välj dina strider", som vännen med de skarpa ögonen säger. Fråga dig vad som är viktigt här i världen. Men jag förstår vad de menar, här-och-nu-folket. De vill inte begrava sig i sina misslyckanden och kanske till och med försöka göra en Eternal sunshine of a spotless mind. Men det där var ju bara en film och även den slutar med att minnet finns där. Du kan inte lägga armen om ett minne och visst fan gör det ont ibland. Men i vårt KBT-samhälle ska inget göra ont. Vi tar tabletter mot sorg och ensamhet eller slänger oss i vilka famnar som helst bara för att slippa skavankerna i spegelbilden. Och försöker leva här och nu, vilket då garanterat blir samma som där och då.