Ja, snart vänder det.

Åker tåg och lyssnar på Springsteen. This hard land för mig från Helsingborg till Landskrona. Men livet är inte påtagligt hårt i Skåne. Det är ett rikt landskap med god infrastruktur och odlingsmöjligheter. Ändå är det ett landskap där hälften av männen gnäller som bebisar över att människor från andra håll har fräckheten att komma hit undan fattigdom och förtryck. Folk födda på slutet av sjuttiotalet säger sig längta till en annan tid. Men de vet fan inte vad de pratar om. I min ryggrad sitter berättelserna från farmor, mormor och andra som faktiskt var med långt innan ett ungt par i Sölvesborg gav sin son det vackra traditionellt svenska förnamnet Jimmie. Berättelser om kyla, löss och en överhet som tog vad de ville ha. Det är oavsett vilket en sorg att unga människor längtar tillbaka, tänker jag. Sen lägger jag upp en bild på Instagram föreställande mig på det fjärran 00-talet. Jag ser ut som Anders Glenmark. Kanske är vi släkt, för en del av mig kommer också från Tomelilla. Senast jag var där såg jag en by med tomma butiikslokaler och gles trafik. Utanför låg en rallycrossbana och ett sommarland med vattenrutschbanor och gamla marknadskaruseller. Men ändå, folk verkade ha det okej. Kollar ut genom fönstret. Motorvägar ringlar fram över Skånes kullar och åkrar. Folk kör hem i Vovos och Subarus med bakluckan full av prylar. Det är grått, men snart grönskar det igen. Mitt emot mig på tåget sitter en ung tjej i päls och med en kasse från Zara på platsen bredvid, skärmandes av världen. Hon pillar på sin telefon precis som jag. Ja, snart grönskar det igen. Allt vänder.